Ju fler negativa händelser, beslut, och upplevelser jag har mitt liv just nu,
ju mer övertygad blir jag om hur jag vill spendera mitt liv sen.

Jag ser varenda tår, skrik, skratt och ångestfylld stund som en förberedelse på allt jag ska lyckas med senare i livet.
Alla fel jag gör, alla fel alla omkring mig gör, allt folk och säger/gör tar jag till mig och bygger någonstans mentalt upp min egen bild av hur jag vill göra själv.

Jag har redan nu börjat fundera på hur jag vill uppfostra mina framtida barn. Hur jag vill att de ska bli självständiga, oberoende och ha en rejäl dos självkänsla och kritiskt tänkande till saker omkring dem.
Hur jag vill finnas för dem, men inte kväva dem på deras väg till alla misstag de kommer att göra, för att komma underfund med vad som känns rätt för dem i slutändan. Jag tänker placera mina barn på ett dagis där det finns alla typer av kulturer samt barn med handikapp, down syndrom, hörselskador och olika klasser.
För när jag gick på dagis fanns allt det där, dock inte så mycket olika kulturer, men det kom sedan när jag började skolan. Och någonstans så gjorde det att jag redan som liten fick en bild av att det inte var konstigt med barn som såg annorlunda ut, betedde sig annorlunda, inte kunde prata, eller helt enkelt pratade teckenspråk. Det var liksom en del av vardagen när jag var 5. Likaså vad gäller kulturer.

När jag slutade sexan hade jag gått i samma klass som människor med föräldrar/som själva var från Indien, Thailand, Polen, Finland, Libanon, Korea, Iran, Irak och England. Människor med annan kultur var för mig en sjävklarhet i samhället och jag var under många, många år bästa kompis med en tjej vars pappa flyttat hit från Iran.
Därför är det för mig viktigt att barn överhuvudtaget idag, framtida vuxna, de som ska styra samhället och världen har en bra inställning till andra kulturer och varandra.

Tror att det egentligen borde vara steg ett i vår framtidsplan.


bilden föreställer mig, som barn, på dagis.