Ibland känns det som att det inte finns någon i denna värld som känner mig.
Som att ingen fullt ut förstår mitt sätt att tänka och resonera.
Det gör att jag kan känna mig ensam. Jag har massvis med fantastiska människor i min omgivning.
Som finns för mig, ställer upp, verkar trivas i mitt sällskap och säger att de tycker om mig.
Det finns en massa människor, som jag älskar, som jag trivs med och som förgyller mitt liv.
Men det är inte många av dem som förstår mig.

Av de personer som inte känner mig så känns det som att jag ofta får börja i uppförsbacke.
Som att de i förväg bestämt sig för hur jag är och tänker.
Det kan gör mig arg ibland. Att jag inte själv får chansen att visa vem jag är.

Det händer då och då att folk utbrister "vad smart/intelligent" du är.
De försöker säga det som en komplimang, men det dem egentligen säger utan av att tänka på det är att
de i förväg trodde jag var något annat. Varför har folk sådana fördomar?

Jag vet inte vart jag vill komma med det här men det känns som att folk har någon jävla vision om att jag är en egocentrisk bimbo utan känslor som är oerhört ytlig.
Vet inte vad jag ska tänka och säga om det riktigt.