Det mest fantastiska med oss människor är hur vi fungerar, tänker och agerar.
Hur vårat samvete, erfarenheter och instikter styr vårat liv och våra val.
Många gånger gör människor saker som sårar andra. Får andra människor att må så dåligt att dem väljer självmord som ända utväg. Får andra människor att få komplex över sitt yttre och men för livet.
Får andra människor att ligga och ha ångest när dem ska sova och gråta sig till sömns.

Vad är det för en hemsk värld vi lever i egentligen ?

Jag har skapat mig en sköld. En mental sköld där få saker kan tränga igenom idag. Det är mitt eget sätt att skydda mig själv, från att bli sårad och bryta ihop. Egentligen vet jag inte om jag tycker att det är en styrka eller svaghet hos mig själv. Och jag vet att jag inte är ensam om att ha ett hårt "skal".

Det gör att jag har svårt att ta åt mig, både av bra och dåliga grejer.
Det gör att jag har svårt för att verkligen lita på någon.
Det gör även att jag mer eller mindre har en övertygelse om att kärlek är en illusion och folk omkring mig är falska eller har baktankar med allting dem gör, tills dem bevisat motsatsen.

Jag erkänner att jag har väldigt svårt för att ta emot saker, då jag är övertygad om att personen som ger mig vad det nu kan vara vill ha något i gengäld. Det finns inte i min värld att någon skulle göra något "bara för att vara snäll". Så fungerar inte mänskligheten ur mina aspekter.

Vi människor är ett gäng egotrippade idioter som ägnar hela vårat liv åt att grubbla över hur vi själva ska få det bättre.
Vi gråter för att någon vi älskat har lämnat oss, när hela världen innehåller miljarder andra människor att älska och bli älskad av.
Vi smörar in hos "rätt" personer då vi tror att detta gynnar oss i slutändan.
Vi vet alla att vi har bara ett liv nu och det kommer du aldrig att få igen. Ändå skriker vi av ilska när något inte gick som vi ville, vi gråter krokodiltårar över något vi inte kan påverka och har ångest över saker vi inte vill göra.

Varför?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag försöker hela tiden se kontraster. Det gör att jag väldigt, väldigt sällan är deprimerad. Kan inte ens minnas senast faktiskt. Är jag besviken på provet försöker jag tänka på alla gånger det gått bra, och på dem som aldrig får chansen att ens läsa just det ämnet. Är jag sur för att vi förlorade matchen försöker jag se det som att det var det andra laget som var bra, och inte vi som var dåliga. Och om inte det funkar försöker jag tänka på alla gånger vi vunnit i stället.

Jag liksom ursäktar mina misstag för mig själv, samtidigt som jag påminner mig själv om att det finns andra versioner av verkligheten. Jag vet inte om jag gör rätt. Jag är 17, snart 18 år gammal. Om några veckor när jag blivit 18 räknas jag som myndig, vuxen. Men när fan är man vuxen?

Även "vuxna" människor gör ju misstag, gråter, skriker och har inte trots en livslängd dubbelt så lång som min lyckats hitta det "ultimata" levnadssättet allihopa hela tiden efterstävar.

Och vad är det egentligen vi vill uppnå?