Jag har funderat en hel del de senaste dagarna. Att fundera är för övrigt något jag gör ganska ofta när tiden finns.
Jag har funderat på det här med tacksamhet, uppskattning, krav och mognad.
Att jag egentligen är jävligt tacksam för att jag har i mitt liv, samtidigt som jag kräver en viss typ av uppvaktning från min omgivning. Visst är det sjukt?

Jag skulle bli skit sur om min mamma vägrade köpa mjölk när jag bad henne, samtidigt som jag är tacksam över att kunna göra mitt vaniljte med mjölk så fort jag känner för det.
Jag skulle bli sur på min pappa om han sa att jag tänker aldrig mer köra dig någonstans.
Och samtidigt är jag lättad över stressen det besparar mig att han faktiskt kör mig till träningarna flera dagar i veckan.

Jag blir arg på människor som säger att de hatar livet och att det inte är värt att leva.
För att det är trångsynt och de kan inte veta om livet var värt att leva fören de levt hela sitt liv.
Dessutom kan ju ingen människa i hela världen påstå att varenda liten sekund av deras liv varit skit. För om du nu befinner dig på en plats där allt är skit så uppskattar du helt andra saker, vilket i sig är en typ av lycka.

Jag tror inte alla i krig varit olyckliga jämnt.
Jag tror inte att människor som förlorar någon oerhört viktig kommer förbli olyckliga.
Jag tror inte att människor som förlorat allt kommer förbli olyckliga.

För jag tror att lycka, uppskattning och tacksamhet är någon typ av mognad och perspektiv.
Du måste vara mogen att gå vidare, mogen att förstå, mogen att acceptera och mogen att uppskatta.
För det behövs att du har ett perspektiv på saker.
Jag är lyckligt lottad som har blivit uppväxt i en förort med många kulturer, med många olika typer av människor, med olika klasskillnader, religioner, handikapp, etnisk bakgrund, med olika ekonomiska förutsättningar och hemförhållanden.
Det ger mig perspektiv. Och i och med att jag har perspektiv inser jag även vad jag själv har.
...Därför säger jag inte heller att jag hatar mitt liv när allt går emot mig.