Blåmärken. Träningsvärk. Sur. Arg. Beslutsam. Och ett helvets jävla jävlarannamma. (stavning på det?)
Så sammanfattar jag kvällen träning. Jag känner mig som ett barn. För alla er som varit vid Karlbergshinderbana vet att det finns ett hinder som är som ett "rum" nere i marken, med ungefär 2m höga väggar.
Och jag lyckades inte hoppa upp för dem. Vilket gjorde mig helt galet förbannad.

Visst, det var många andra som inte heller klarade det. Men när jag bestämt mig för något så finns inget annat i min föreställning än att jag ska klara av det. Och likt ett barn blir jag helt gaaaalen om det inte går, och försöker och försöker och försöker. Jag är envis som fan och måste erkänna att det var med sorg i hjärtat jag fick erkänna mig besegrad för dagen av väggen i Karlberg efter nästan 20 försök. Helvete. Måste allvarligt jobba med spänsten och tekniken där.

Foto min pappa tagit förra sommaren. Såhär ser "rummet i marken" ut. Dock fanns inte den där "ansats brädan" där idag. Utan man måste hoppa direkt från marken och upp.


Mitt dåliga humör ville inte lossna och alltid när jag är upprörd går jag ut och springer, lååångt och länge.
Idag kunde jag inte göra det eftersom att jag redan tränat och sprungit och dessutom har träningsvärk som fan.
Så jag tog en runda på inlines på kanske en halvtimme istället.


Jag låg och strechade på köksgolvet och gnällde (SOM ETT LITET BARN) när mina stackars muskler långsamt fick tillbaks lite rörelse. Min lillebror tackade för säl/sjölejon showen och jag kunde ju inte annat än hålla med honom om att jag såg ut och känner mig som Astrid 80+.
Haha. Nåväl. Still alive.