Jag vet inte hur många av er som läser min blogg som har syskon.
Förmodligen de flesta, men givetvis inte alla.
Alla ni som har en bror kan jag i alla fall sympatisera med. Allrahelst ni som har en lillebror.

Jag och min bror bråkar otroligt sällan och så har det varit de 3-4 senaste åren. Sen vi båda mognade liksom.
Händer inte ens en gång i månaden att vi på riktigt blir upprörda på varandra.
Vi kan driva med varandra dagligen men det är aldrig något illa menat. Han är idag 15 år gammal.
En riktig pärla ibland, hjälper mig alltid om jag ber honom och vi sammarbetar utan problem.
Vi har sammar humor, samma intressen och tycker lika på många stadier.
Jag älskar min lillebror och bryr mig otroligt mycket om honom, även om han kanske inte vet om det.

På senare tid har jag verkligen fått perspektiv på hur djävulst jävla jobbigt det kan vara med ett syskon.
Inte mitt eget syskon jag pratar om nu..
Hur ett syskon kan förpesta ens vardag genom att varje dag är en makt-tävling där den som gör minst och dirigerar mest vinner. Att man aldrig riktigt kan ge med sig och sammarbeta och glädjas tillsammans.
Att man måste trycka ned varandra, för att på så sätt förhöja sig själv, istället för att lyfta varandra till att lyckas.
Syskonen jag pratar om har svårt för att kompromissa och kan utan problem sparka på varandra både fysiskt och verbalt. Varenda dag. Elakast och mest dryga vinner.

Så jävla jobbigt.
Tackar högra makter, mami och papi och min bror för att ungen i andra delen av huset inte är hitlers avkomma. ( hm..?)

Tänkte bara säga tack Marcus, för att du är en sådan fantastisk skön bror. Det underlättar vardagen E N O R M T.