Jag vill skriva av mig. Tömma min kropp på allt som egentligen bara är rent åt helvete just nu.
Men samtidigt har jag en inofficiell policy vad gäller min blogg. Att inte visa mig sårbar, ledsen och deprimerad.
Arg och upprörd kan jag vara, men inte ledsen.
Varför?
- Dels för att det inte är någon som vill läsa en blogg där skribenten är deprimerad. Och jag är sällan deprimerad.

- Dels för att min blogg bara handlar om en bråkdel av mitt liv, och mina känslor går under kategorin "privatliv" som bara en ynka skara människor denna jord får ta del av.

- Men även för att jag med största sannolikhet inte har förmåga att hantera om folk skulle börja över ösa mig med dåliga kommentarer på ett inlägg där jag öppnar mig liksom.


Men nu tänker jag skriva i alla fall. Vill ni läsa så varsegod. Vill inte inte ta del av inre saker så behöver ni inte läsa.
Jag vill skapa förståelse men inte eftersöka något jävla medlidande. Jag vill inte höra att "det är synd om mig" eller annan skit. Jag vill bara dela med mig av mig och ni får tycka vad ni vill faktiskt.

En vän sa tidigare idag till mig något i stil med att "Du lever ett så intressant och innehållsrikt liv".
Svar JA, det gör jag. Varenda dag är fullproppad av aktiviteter, uppgifter, resor, möten med människor och nya erfarenheter.

Jag praktiserar på ett litet företag som producerar The Anagina Show, en websuccé på svtplay, där alla medarbetarna är skit trevliga, bjuder på sig själva och bidrar till en bra stämning. Jag trivs som fisken i vattnet.

MEN, jag spelar även elit ishockey.
Något som jag älskar att göra. Det finns få saker som är så härligt som att åka skridskor, skjuta, svettas och känna adrenalinet pumpa. Jag ligger dock utvecklingsmässigt några år efter många i laget.
Kan inte stoltsera med några VM-medaljer eller titlar. Inte heller har jag någon guldhjälm där hemma.
Hockeyn tar många timmar i veckan. Många timmar om dagen. Det är inte en hobby, det är en livsstil.
Och i dagsläget känns det helt sjukt jobbigt att prioritera.

Ska jag välja att tokleverera på praktiken/arbetsplatsen och verkligen visa vad jag kan och vara kvar så länge och mycket det går, för en större chans till anställning senare, eller ska jag träna ikapp det jag behöver för att ta en fast matchplats i riksserielaget? Det går inte att göra båda, och jag försöker få en jämn balans mellan båda delarna.
Båda handlar trots allt om min framtid. Och just nu känns det som att jag göra båda delarna "lite halvt" för att tiden inte finns för att gå in helt och håller för båda. Något som framkallar ångest hos mig.
Jag HATAR att inte göra saker ordentligt. Jag har fobi för att inte känna mig nöjd med det jag presterat.
Prestationsångest x100000. Jag FÅR inte misslyckas, inte för mig själv. Det går inte.


Jag vill även ägna en hälsning till alla där ute som jag kallar vänner. Eller som kallar mig vän.
Jag har inte glömt bort er. Inte alls. Tvärtom, jag tänker på er, har koll på er via FB och era bloggar och önskar att jag hade mer tid för er. Saknar många av er faktiskt.


Jag har sovit dåligt i 2 veckor nu. Senast jag kände mig utvilad var på Möja på höstlovet, och innan dess minns jag inte. Jag drömmer mardrömmar, vaknar helt random mitt i natten, vaknar tidigt på morgonen och kommer ofta i säng lite för sent.
Jag äter frukost på bussen, lunchen äts på en halvtimme och middagen lägger jag max 45 på till att tillaga och äta.
Jag sitter liksom aldrig still och verkligen äter i lugn och ro på vardagar.
Varenda dag är en dag av maximal planering. Där varenda minut ska klaffa med nästkommande aktivitet och enda gången jag på riktigt lämnar alla tankar är när jag sätter mig här och skriver av mig allt, när jag tränar eller ligger i famnen på Kalle när vi ska sova. Då kan jag lämna min ryggsäck av stress någon annan stans.
Men så fort alarmet ringer är det bara att ta på sig den igen. Ett evigt bärande som nu på sistone gjort mig orkeslös.

Idag blev något av en droppe.
Jag skickade ett sms till min pappa och skrev att jag var påväg hem och när vi behövde åka till träningen för att hinna. Fick svaret att han är inlagd på sjukhus.
Det är jobbigt att gå varje dag och inte veta vad exakt det är som är strul, att det kan hända något, närsom helst.
Min pappa är 42 år och har hjärtknas. Och det finns inte ett skit jag kan göra för att förbättra det.
Jag vet inte hur länge han är i livet och jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa.
Mamma är inte orolig och pappa verkar lugn och säger att han mår bra förutom att hans hjärta slår fel, men ändå så känns det här så otroligt psykiskt påfrestande. Vet inte om någon kan föreställa sig.


Så idag tog det stopp.
Kroppen sa i från och sen började tårarna spruta, mitt under träningen.
Orken har tagit slut efter en tung vecka träningsmässigt och dålig sömn och stress.
Hade ingen ork, fick svårt att andas och ville bara lägga mig ned på marken och gråta.
Gråta för att livet är så jävla stressigt och gråta för att jag verkligen vill träna och så går det inte.
Idag var andra gången i hela mitt liv som jag kan minnas att jag avbrutit en träning. Då har jag spelat hockey i 5 år, åkt konståkning i 6 år, spelat tennis i 6 år och tränat på gym då och då.

I morgon är en ny dag.
Jag måste någonstans ta tag i allt på nytt och försöka hitta nya lösningar, försöka stressa mindre.
Men är jag inte mig själv nu kommande dagar så vet ni varför...