Jag funderar mycket. Ibland funderar jag på om jag funderar för mycket för mitt eget bästa.
Jag är 18 år gammal och börjar redan nu jobba på hur jag på bästa strategiska sätt ska uppfostra mina barn till de ultimata människorna. Att de ska ha acceptans för alla typer av människor och inte tycka att det är konstigt med folk som inte är inom "Normen".
Jag ska låta de leka med barn med downs syndrom, handikapp etc, låta mina HBT vänner vara barnvakt, ha foton i deras sovrum på både ljusa, mörka, fräkniga, smala, tjocka, långa och korta människor och jag ska göra mitt bästa för att klä mina barn i könsneutrala färger och motiv.


bildkälla.

De ska gå på ett dagis där det finns personalresurser. Jag har än i dag jobbiga minnen från dagis. När jag blev nedputtad från en kulle av en kille som alltid var elak, när en tjej fes mig i ansiktet, när jag alltid var sista ungen kvar på hela dagiset och hur jag genom ett missförstånd som 3-4årig (?) blev lämnad i skogen av min mamma som trodde att vi skulle ha utflykt där, när det senare blev uppenbart att jag var helt ensam i hela skogen.

Jag vill någonstans ge dem alla förutsättningar för att lyckas. Både ekonomiskt och socialt.
Sen vill jag inte ha barn en dag innan jag fyllt 25. Närmare 30 känns som en betydligt bättre ålder.
Tror å andra sidan inte att åldern på en förälder gör så stor skillnad i hur bra uppväxt ett barn får, men vid 30 känns det som att jag borde ha hunnit göra allt jag vill göra och skaffat mig ett stabilt liv, inkomst, hem och förhoppningsvis är med den person jag vill ska bli fader till mina ungar.

Jag upprepar, jag är 18 år. Varför tänker jag ens på sånt här nu?
Varför finns inget facit för hur man ska göra här i livet?
Och vad är det egentligen som skiljer människor som lyckas, från människor som inte gör det? Har det ens med uppväxten att göra?