Vetskapen om att jag inte förtjänar det, tillsammans med den enorma saknaden som regelbundet kommer, ihop med det ekonomiska ångesten och känslan av ensamhet blir stundvis mycket att bära.

 

Jag tappade ikväll delar av middagen på golvet i mitt kök. Det kanske inte är så mycket för världen. Men har aldrig tidigare hänt att jag tappat fokus på det viset. Särskilt inte i köket. Köket och ishallen är mina terapi-platser där jag försvinner in i det jag sysslar med.

 

Och mitt i all känslomässigt skit så känner jag mig väldigt ensam om att uppleva det jag gör nu.

Jag är nyblivna 22 årl, har haft ett fast förhållande sen jag var 18 år gammal. Lämnade flickrummet vid 19, flyttade till första lägenheten vid 20 och har sedan dess bott och levt med någon jag verkligen tycker om.

När man flyttar hemifrån och försörjer sig själv så växer man upp ganska fort.

Lär sig att uppskatta saker på ett nytt sätt.  Vet att allt omkring en är det du eller någon annan som slitit för.

Men det är inte det som gör gapet mellan mig och de flesta jämnåriga känslomässigt stort.

Utan det faktum att de flesta precis hittat någon att dela sitt liv med, är mitt uppe i sitt förhållande, är singlar sedan många år tillbaka eller är mitt uppe i lyckoruset över att vänta/precis ha fått tillrökning.

De flesta har ännu inte lämnat föräldrahemmet eller gjort det under de senaste halvåret.

De är få som flyttat hemifrån själva, de flesta som gjort det har gjort det med en partner.

 

Och där någonstans hamnar deras möjlighet till att förstå min situation i ingenmansland.

 

Vet inte varför det känns så viktigt att någon ska förstå hur jag känner, det är inte som att det hjälper mig ur den situaion jag befinner mig. Men det är så oerhört jobbigt att känna att folk inte kan föreställa sig och dömer mig utifrån det dem själva tror.

 

Ähj, ush. Uppryckning.
Det som inte dödar, härdar. Punkt.