jenipen

När kaniner är som allra sötast.

En ekvation som skapar lugn, trygghet och lycka.

 

Men som är förbannat svår att underhålla perfekt.

Testade i helgen att göra egen pasta för första gången. Fick till egen ravoli med köttfärs och mozarellafyllning och sparade lite "pastadeg" till idag.

Kavlade ut den och klippte til lite pasta och gjorde Carbonara idag. Supergott, jätte lyxigt och det första och sista onyttiga jag åt denna vecka.

Dock var såsen till raviolin nyttig, rivna morötter, gul lök, machétesallad kryddor och en skvätt passerade tomater.

 

Dock tar det ganska lång tid och mycket knådande. Har man precis som jag inte en pastamaskin får man kavla manuellt, vilket tar tid och gör att det  blir lite omständigt.

Det enda tips jag kan ge är att försöka se till att pastan har en jämn tjocklek och om du fyller pastan, att den är ganska tunn och inte så mycket luft runt fyllningen. Men annars är det bara att freestyla fritt.

 

Tycker också att pastan var lite mer elastisk och "gul" efter en hel dag i kylen, den såg lite blek ut vid gårdagens ravioli.

 

Skönt att känna lite inspiration i köket igen.

 

Pungar upp ett sista inlägg innan jag går och intar sängläge.

Jag har gått igenom en separation, samtidigt som jag tok presterat på jobbet och fått ös med beröm av samtliga förskolor/skolor jag varit på, SAMTLIGA har tagit mitt privata nummer, önskat mig tillbaka och 2 av skolorna har kontaktat mig utanför företaget jag är anställd av.

 

Häromdagen fick jag en obefogad känga av en lärare. Samtliga kollegor där jag jobbar var snabba på att påtala att jag inte behövde ta åt mig, att jag är bra, att jag gjort rätt, att hon är si och så osv.

Grejen var bara att jag tog inte åt mig det minsta. Tyckte mest det var konstigt av någon äldre än mina föräldrar valde att uttrycka sig på det viset hon gjorde.

Men jag tog verkligen inte det hela personligt, eftersom jag var så otroligt stark i att det gjort var det jag utifrån situationen kunnat.

 

Känslan av att bara kunna reflektera och sedan göra en bedömning själv om jag behöver ta åt mig eller ej, för att sedan låta det rinna av måste ingå i någon slags definition av att bli vuxen. Kände i alla fall att jag kommit långt när jag stod där på skolgården med stoltheten i behåll.

 

 

 

 

Har senaste tiden insett för vs nackdelar med att bo själv.

 

- Tunga saker som man inte kan lyfta själv, kan helt enkelt inte flyttas på.

- Man kan inte turas om att gå ned i tvättstugan.

- Ingen att diskutera saker med. Hade knappt pratat på hela dagen igår och ville typ bara babbla när jag gick och la mig.

 

- Inget alarm som stör din sömn, annat än ditt eget.

- Maten räcker sjukt mycket längre.

- Man blir en do:er, eftersom att ingen annan kommer göra alla de där sakerna som behövs göra.

Insett att jag har på tok för mycket grejer.

 

Har typ 12 krukor jag själv inte köpt, som jag inte vill ha, om någon i närheten vill ha?

 

Från och med nu är det hetsiga tider som väntar.

Arbetar 8,5 h om dagen, restid på en 1h, träningar och matcher, + kvälls/helg-arbetspass på Max och

i morgon kommer min nya bebis Nelson.

I detta ska jag hinna med Itrim och är nu ensam om allt vad hushållsansvar innebär.

Kriga gärnet.

 

3,5 vecka framåt.

 

Har lyckats med allt utom sömnen på sistone. Vet inte varför jag inte somnar, är ju sjukt trött. Bra tips önskas.

 

Var och tränade igår på fm på Itrim. -2,2 kg. Hade varit sjukt nöjd, om det inte varit för att det bara var -0,5 kg fett och resten tappade muskler.

 

Ska bära ned lite grejer i källan, sen gå ut i toppenvädret och rensa tankarna.
Over and out.

 

 

 

Vetskapen om att jag inte förtjänar det, tillsammans med den enorma saknaden som regelbundet kommer, ihop med det ekonomiska ångesten och känslan av ensamhet blir stundvis mycket att bära.

 

Jag tappade ikväll delar av middagen på golvet i mitt kök. Det kanske inte är så mycket för världen. Men har aldrig tidigare hänt att jag tappat fokus på det viset. Särskilt inte i köket. Köket och ishallen är mina terapi-platser där jag försvinner in i det jag sysslar med.

 

Och mitt i all känslomässigt skit så känner jag mig väldigt ensam om att uppleva det jag gör nu.

Jag är nyblivna 22 årl, har haft ett fast förhållande sen jag var 18 år gammal. Lämnade flickrummet vid 19, flyttade till första lägenheten vid 20 och har sedan dess bott och levt med någon jag verkligen tycker om.

När man flyttar hemifrån och försörjer sig själv så växer man upp ganska fort.

Lär sig att uppskatta saker på ett nytt sätt.  Vet att allt omkring en är det du eller någon annan som slitit för.

Men det är inte det som gör gapet mellan mig och de flesta jämnåriga känslomässigt stort.

Utan det faktum att de flesta precis hittat någon att dela sitt liv med, är mitt uppe i sitt förhållande, är singlar sedan många år tillbaka eller är mitt uppe i lyckoruset över att vänta/precis ha fått tillrökning.

De flesta har ännu inte lämnat föräldrahemmet eller gjort det under de senaste halvåret.

De är få som flyttat hemifrån själva, de flesta som gjort det har gjort det med en partner.

 

Och där någonstans hamnar deras möjlighet till att förstå min situation i ingenmansland.

 

Vet inte varför det känns så viktigt att någon ska förstå hur jag känner, det är inte som att det hjälper mig ur den situaion jag befinner mig. Men det är så oerhört jobbigt att känna att folk inte kan föreställa sig och dömer mig utifrån det dem själva tror.

 

Ähj, ush. Uppryckning.
Det som inte dödar, härdar. Punkt.

 

Arbetade idag låååångt ut på Ekerö. Jätte fint, nära vatten, mycket öppna marker, lungt med trafik, hästar som passerade skolgården några gånger per rast och en buss som bara gick enstaka tillfälle i timmen.

En ganska stor kontrast till att bo 600 m från en av Västerorts störtsta trafikplatser.

Visserligen har jag också nära till vatten, en park i mitt område osv. Men den här tystnaden som jag möttes av när jag steg av bussen, var det länge sedan jag upplevde.

En tystnad som jag både kan finna rogivande och skrämmande.

 

Där min lägenhet är placerad är så himla perfekt för mig. Jag kan GÅ till allt, systembolaget, frisör, ica, coop, postombud, filmbutik, systembolag, apotek, gym, krog, restauranger, närpolis, blomsterbutik, hotell, you name it. Kan gå till allt utom skidbackar och pendeltåg.

Trots detta så är det grönska utanför mitt fönster. (inte vintertid då kanske, haha) 
Bor granne med en park och mindre skogsbit.

Precis lagom. Vill inte bo innanför tullarna och inte heller ut på landet.

Har aldrig känt mig som bekväm som jag gör i Bromma.

Det faktum att bromma klassas som Sveriges rikaste stadsdel (strax ovan Östermalm) bidrar till att jag i mitt vardagsliv omges av högutbildade till medelklass. Det finns inte så många utanför samhället här. Med undantag för tiggare och alkolisterna som hänger på bänkarna.

Det gör också i sig att det ofta är lungt vid tunnelbanan på kvällar/helger, att folk vet hur man beter sig.

Något jag ibland kunde känna vara bristfälligt i den förort jag växte upp.

 

 

Men nu har jag kommit till en punkt då jag helt plötsligt ifrågasätter placeringen något.

Jag har ett flexibelt arbete, kan arbeta vartsom i stockholm. Jag spelar ishockey i Tumba, en bra bit att åka. Jag har min närmsta vän i Farsta strand och övriga nära vänner på Södra sidan stockholm. Likaså min familj.

De personer jag känner i Bromma träffar jag sällan eller känner ytligt. Det enda jag är "låst" vid är ett medlemskap på Itrim som löper ut bindningtid i april.

 

Så vad jag gör jag här?

Älskar Bromma. Men vill jag verkligen bo helt själv på denna sida stan? #knas

 

För mig egentligen också, men var tvungen att avböja en arbetsdag pga en jävla förkylning jag drog på mig förra veckan.

Har haft det stressigt, ätit lite hipp som happ, missat vissa mål, jobbat mer än vanligt och sovit mindre än vanligt. Inte hunnit träna och PANG min kropp reagerar direkt och jag blir sjuk.

 

Sjukt det där. Jobbar jag HYPER stressdagarna på Max (löningshelg) och 9h pass 2 dagar i rad brukar jag också bli sjuk. Som att kroppen säger att jag nått sin maxnivå och då minsta lilla bacill kommer finns inget försvar redo.

 

JAJA.

Förutom att jag är sjuk.

 

Något enstaka par skor, tvn, ljudsystemet, ett par glas, en flyttkartong i källaren och några jackor senare sitter jag här nu själv i soffan. Min egna tv fick jag hjälp med att få upp och den ser oförskämt liten ut och har löjligt dålig ljud nu när man levt med 55'' 3D tv i över ett år och haft ljudsystem i nästan ett. Kommer nog ta ett tag att vänja sig.. Precis som med mycket annat.

 

Nu är jag i alla fall helt själv på riktig. Bara jag. Bara mina saker. Bara tid för mig själv.

Lite extra jobbigt att vara sjuk då bara.

 

Lämnade varandra i värme i alla fall. För första gången på länge.

Kurade upp mig med surdegsbröd och såg Farmen, Paradise Hotel och övrig kvalitéts tv som erbjuds vardagskvällar.

Vet inte hur många av er som följer Paradise hotel.

Men om ni sågs kvällen avsnitt där Emelie flippar och slår till två killar i huset, så hoppas jag att ni också inser att det är en konflikt dem emellan. Inte något som hela svenska folket behöver kommentera såhär ett halvår i efterhand.

Gick in på hennes blogg och fann dessa kommentarer.

Blev helt chockad över hur många självutnämda nätmobbar det finns där ute, i alla åldrar, yrken och kön.

Oavsett att Emelie 23 år helt klart betett sig på en fullständig idiot, så tar ni idioti ett steg längre. Pinsamt.