Pungar upp ett sista inlägg innan jag går och intar sängläge.

Jag har gått igenom en separation, samtidigt som jag tok presterat på jobbet och fått ös med beröm av samtliga förskolor/skolor jag varit på, SAMTLIGA har tagit mitt privata nummer, önskat mig tillbaka och 2 av skolorna har kontaktat mig utanför företaget jag är anställd av.

 

Häromdagen fick jag en obefogad känga av en lärare. Samtliga kollegor där jag jobbar var snabba på att påtala att jag inte behövde ta åt mig, att jag är bra, att jag gjort rätt, att hon är si och så osv.

Grejen var bara att jag tog inte åt mig det minsta. Tyckte mest det var konstigt av någon äldre än mina föräldrar valde att uttrycka sig på det viset hon gjorde.

Men jag tog verkligen inte det hela personligt, eftersom jag var så otroligt stark i att det gjort var det jag utifrån situationen kunnat.

 

Känslan av att bara kunna reflektera och sedan göra en bedömning själv om jag behöver ta åt mig eller ej, för att sedan låta det rinna av måste ingå i någon slags definition av att bli vuxen. Kände i alla fall att jag kommit långt när jag stod där på skolgården med stoltheten i behåll.