Nu är det officiellt julafton.
De flesta människor i dag förknippar julafton med något fint. Rent utav lycka och glädje.
Julafton är en högtid som i grund och botten handlar om Jesufödelse och kristendom, men som på senare tid eskalerat och blivit en jakt och tävling. Vem som kan köpa bäst, dyrast och mest julklappar. Vem som kan ha störst gran, häftigast belysning, mest välsmakande julmat, roligast julkakor och mest påhittiga rim. Vem som egentligen vinner tävlingen vet man bara själv.

Sen finns de dem som har en annan typ av jakt vid jul. Jakten på en varm plats att spendera natten på.
Jakten på mat, pengar och någonstans att ta vägen.
Där handlar det inte om vem som har det bäst, utan att den som har det sämre än sämst kanske inte överlever årskiftet, kanske inte ens natten. Där är att vinna första pris att ha sina tillhörigheter och livet i behåll den kommande dagen.
Dessa människor lever i juletid i det tysta.

Inte står det på Aftonbladet om Lena, 36 år på gatan som livnär sig på det andra kastar?
Nej där står det om Anna Ankas jul, en bortskämd överklass kvinna som inte står ut med annat än swarovskikristaller i sin julgran.

Jag tänker arbeta mig uppåt den dagen jag hamnar på arbetsmarkanden. Jag tänker se till att ha en stadig ekonomi, en hälsosam livsstil och göra rätt för mig i allmänhet. Sen tänker jag försöka ägna mig åt något som gynnar de som till skillnad från mig inte har allt. För även om mitt liv också haft en hel del åskmoln på himmelen, så skiner solen många gånger och gör att jag har lättare att se vart jag ska ta nästa kliv.
Jag har en mjuk säng, en bärbar dator, mobiltelefon, kamera, en garderob som svämmar över och flera handväskor under min säng. Jag har vänner, en familj, ett lag, en skola att gå till och jag har ett namn. Jag är någon och jag lever inte i det tysta.

Det är i genomsnitt 500 unika besökare i veckan på min blogg. Förra veckan var det till och med 600 st. (ganska många om man frågar mig.) Jag hoppas att samtliga läser det här inlägget.
Sen hoppas jag att alla tar sig en funderare och lovar mig en sak;
- Uppskatta det du har. Och framförallt det du får, inte bara fysiskt utan även av människor i form av kärlek.

Min första tanke idag går till alla de som till skillnad från mig inte kan sitta i en mjuk säng, lyssna på harmonisk julmusik, titta på juldekorationerna och veta att flera av paketen i vardagrummet har sitt namn.

Ni får mig att uppskatta livet. Och jag lovar härmed mig själv att jag en dag ska göra mitt bästa för att förändra situationen för folk utan någonstans att sova. Jag vet inte om det blir i form av välgörenhet, en fond, politiskt engagemang eller om jag helt enkelt tar med mig en termos ett par muggar och ger mig ut på stan. Det kan jag inte svara på i dagsläget, jag är trots allt bara 17, snart 18 år. Och även om det inte är en ursäkt så är det en orsak.


Tack om du orkade läsa hit och jag hoppas att det är fler än jag som idag ägnar dessa personer en tanke.