jenipen

 

 

 

Så var det dags igen. Det ständiga ämnet som ligger mig varmt om hjärtat, Damishockey.

I kväll hade över 3000 personer samlats  i Övik för att se Modo-LHC göra upp i finalmatchen i riksserien.

Var otroligt glad för alla spelares skull att få den stämningen i arenan, som större publik medför.

En jämn match, med bra målvaktsspel och några riktigt snygga mål. Valuta för pengarna för besökarna.

 

Sen droppar ena kommentatorn meningen "Jag tycker att damerna borde spela med en lättare puck, de får aldrig riktigt till några vassa skott från blå linjen efter som att de inte har samma fysiska förutsättningar".

 

Och så tog allt vad damhockeyns frammarscherade status heter ett steg bakåt när dessa ord rikssänds rakt ut till svenska folket. Alla människor där hemma som inte har en egen uppfattning suger likt disktrasor åt sig denna "FAKTA" från "experterna" på den oberoende NEUTRALA kanalen SVT.

 

Sen kommer nästa bakslag. Jag sitter på helspänn, slutskedet av matchen, det står lika och är ohyggligt spännande att se utgången. När det helt plötsligt blir en lila bild, kommer upp "Vem vet mest?" och ingen information om att sändningen ska flyttas eller dylikt.

Bläddrar som en tok bland svts kanaler, konstaterar att "nej, den sänds ingen annanstans".

Ringer pappa. Han är sur, säger att det är idioter och vi lägger på.

Går in på nätet, kollar på svt plays LIVESÄNDNING av DAMHOCKEYN. Men likt förbannat är det "Vem vet mest?" där också.

Då. Då hoppar äntligen sändningen igång igen på svt24.
Men då har jag tappat känslan, missat i vilket skede matchen är, och för de tittare som inte är lika fanatiska som jag, har förmodligen bytt kanal och därmed släppt damhockeyn.

 

Men det viktigaste av allt. SVT har ännu en gång denna afton uttryck deras inställning till Damishockeyn. Den är inte tillräckligt prioriterad för att man i förväg ska räkna ut vilka program man ev. behöver skjuta fram. Den är inte viktigare än ett inspelat "vem vet mest?" fören arga tittare hör av sig.
Och tar man hänsyn till att "vem vet mest" sänds i princip varje dag, i bland flera gånger om dagen, året runt. Känns det ännu mer tragiskt att denna engångshändelse finalen är, inte ska ha högre status.

Icke komersiella SVT, som finasieras av svenska folkets tv-avgift, som ska "värna om folkets intressen" tar genom dessa två händelser ett ställningstagande som gjorde att det slit Modo lagt ned för att marknadsföra matchen, var bortkastat för framtiden.

 

 

SVT har tagit ställning, kvinnors ishockeyspelande är inte viktigt.

 

 

 

 

Det här med att för första gången i ditt liv bo helt själv.

Innebär ju både PLUS och minus. Upptäcker hela tiden nya av båda.

 

Känns helt plöstligt mycket viktigare att bry mig om mitt yttre än tidigare. Inte för att attrahera någon av det motsatta könet, utan för att mitt självförtroende fått sig en törn och jag genom att känna mig vacker inte bara låter allt i livet förfalla. Jag kollar mig själv i spegeln mycket mer, inte för att jag är rädd för att jag inte ska vara fin, utan för att se mig själv i spegeln och påminna mig själv om att jag klarar allt.

 

Efter att mitt första riktiga förhållande tog slut var jag fullkomligt tömd på allt vad självförtroende hette.

Så känner jag inte nu. Jag känner mig så himla trygg i att jag klarar allt vad min vardag kräver. Jag jobbar heltid, tränar flera gånger i veckan, tar hand om mitt yttre, har någorlunda städat hemma och lagar all mat från scratch.

Något jag inte trott jag skulle fixa.

Ger gryma självförtroendepoäng.

 

- Ha någon att prata med när jag äter middag.

- Ha någon att "ta hand om".

- Slippa sova ensam.

- Att ta hjälp i praktiska situationer. Tex nu, jag når inte att sätta upp brandlarmet..

 

Men som man säger, tiden läker alla sår.

 

 

 

 

 

att du har en inkomst mindre än vad det kostar att överleva en månad.

att den du trott skulle bli far till dina barn aldrig kom hem igen, självvalt.

att du bor i en stadsdel där du knappt känner någon.

att du är ny på din arbetsplats och dessutom yngst.

att du är med i ett viktminskningsprogram där du förväntas gå ned i vikt och hålla träningsmotivationen på topp.

att du bor ensam och därmed är ensam om tvätt, disk, matlagning, städning osv.

att du mitt i allt får veta att din pappa kommer opereras för hjärtfel igen.

.. och att du är aktuell för undersökning av ditt hjärta i genetisk mening.

att du har en bil som måste åtgärdas inom en månad innan den får körförbud.

att du får veta att din bror och hans tjej också ska separera och ditt storasyskonansvar kickar in.

 

Nu när du föreställt dig detta, berätta hur du känner.
Om du inte kan föreställa dig,kan jag berätta att ibland blir det mycket att bära på ensam.

 

Som att det inte räckte så sa idag Kalle i princip upp kontakten fullständigt.

Eller så finsmakligt som han uttryckte det "jag känner inget behov av kontakt med dig eftersom att det är bra såhär".

Ord som skär som sågar i det jag annars lyckas stänga inne.

 

 

Mitt i allt jävla kaos som mitt liv just nu innebär försöker jag hålla gnistan uppe.

Men det är svårt när livets alla berg krigar mot optimisten och fightern inom dig.

 

Söker inga medkänslor. Bara önskar att ni kan förstå.

 

Trots allt, jag har ett jobb jag gillar, ett hem jag älskar, bästa föräldrarna och en liten kanin som blir lika glad varje dag när jag kommer hem. Tack också till fina vänner och bekanta igenom allt detta.

 

Pungar upp ett sista inlägg innan jag går och intar sängläge.

Jag har gått igenom en separation, samtidigt som jag tok presterat på jobbet och fått ös med beröm av samtliga förskolor/skolor jag varit på, SAMTLIGA har tagit mitt privata nummer, önskat mig tillbaka och 2 av skolorna har kontaktat mig utanför företaget jag är anställd av.

 

Häromdagen fick jag en obefogad känga av en lärare. Samtliga kollegor där jag jobbar var snabba på att påtala att jag inte behövde ta åt mig, att jag är bra, att jag gjort rätt, att hon är si och så osv.

Grejen var bara att jag tog inte åt mig det minsta. Tyckte mest det var konstigt av någon äldre än mina föräldrar valde att uttrycka sig på det viset hon gjorde.

Men jag tog verkligen inte det hela personligt, eftersom jag var så otroligt stark i att det gjort var det jag utifrån situationen kunnat.

 

Känslan av att bara kunna reflektera och sedan göra en bedömning själv om jag behöver ta åt mig eller ej, för att sedan låta det rinna av måste ingå i någon slags definition av att bli vuxen. Kände i alla fall att jag kommit långt när jag stod där på skolgården med stoltheten i behåll.

 

 

 

 

 

 

Men jag kan ju ändå inte låta bli att skrämmas av tanken på att det finns fler som dem där ute.
Som kanske rent utav sitter på samhällets avgörande positioner... Det däremot, gör det svårare att somna.

 

Natti.

 

Det här med alla nyblivna föräldrar i min ålder som lägger ut 100 tals bilder på sina barn.

Jag vet att det är era barn och att ni som målsman gör precis vad ni vill.

 

MEN.

 

Jag menar, era barn blir dagligen exponerad i en rad olika sociala medier, där flera av sidorna (ex. facebook) i samma sekund ni lägger upp bilden på ert barn därmed ÄGER bilden på ert barn. Det är något vi alla godkänner när vi blir medlem på sidan.

Vi som är vuxna kan bestämma vad vi vill lägga upp och inte, men när era barn växer upp kommer det finnas en massa foton på dem som dem inte själva valt ska finnas där.

 

Och varför detta exponeringsbehov av barnen?

Jag pratar inte om ett foto då och då. Något enstaka foto av stolthet, att visa avlägsna släktingar/vänner, dylikt, jag köper det, men detta dagliga uppdaterande, ibland flera gånger om dagen. Barnets outfit, barnets nya saker, barnet gör detta, barnets första ____. Idag får vi minsann följa vartenda steg.

 

Jag förstår att hela livet cirkulerar kring detta lilla mirakel, men fortfarande, är det inte av egna behov ni väljer att lägga upp alla dessa foton?

Har barnet något behov av att finnas på internet? Med största sannolikhet, inte.

Och skulle barnet gärna ha bebis/barn foton på nätet kan det på äldre dar enkelt lägga upp det själv.

 

Kanske förstår jag inte, då jag inte har egna barn.

Kanske är detta en framtida naturlig del av livet? Att låta världen se dig växa upp online.

Men jag hoppas innerligt att alla föräldrar därute publicerar saker medvetna om att dessa bilder kan vara Pedofilgodis, något någon annan i världen sparar ner, något ditt barn i framtiden önskar inte fanns där.

Om vill leva med det och är medvetna om varför ni gör som ni gör, har jag inget att säga, men ni får gärna förklara.

 

Människor jag tidigare brytt mig oerhört om har på något vis hamnat på efterslänten.

Jag har svårt för att känna samhörighet med de människorna som bor hemma, de som inte hajjar att allt i mitt liv kostar pengar. Som tror att äter dem maten vi har hemma så är det mycket billigare än att gå och köpa något, kopplar inte att maten i min kyl är mat jag redan betalat bara.

 

Sen verkar det sticka något oerhört i folks ögon hur jag lever mitt liv. Att jag lever i ett förhållande med en kille jag älskar, har en egen lägenhet, bil, köper den maten jag vill äta, de kläder jag vill ha och inte behöver anpassa mig efter någon annan än den jag lever med vissa gånger. Mina föräldrar sätter ingen tid jag ska komma hem, bestämmer vad jag ska äta till middag, när jag ska diska/tvätta eller något dylikt. Jag gör vad jag vill, när jag vill, inom rimliga gränsen. Så länge jag håller mig ekonomiskt flytande.

Det är inte som att någon sagt att "vad kul att du mår bra, har ett fungerande förhållande och verkar lycklig. Kul att det går bra för dig."

 

Nej. Jag tror att jag är något då.

Och inte heller får man tro att man kommit längre än någon annan, trots att man såväl ser människor som kommit längre än en själv.

 

Jävla jantelag.

 

Tänkte slutligen passa på att skriva till alla som kommit längre i livet än mig, längre i sin personliga utveckling, karriär, eller bara folk med jävligt bra flow just nu att; fan vad kul att det går bra för er! Keep up the good work.

 

 

 

 

Arg på hur jävla dåliga bilförare det finns i trafiken.

Arg på en bekant till Kalle som anser sig berättigad att döma mig och vårt förhållande han inte ens har del i.

Arg på företag som skickar mig post till fel adress.

Arg på mig själv för att jag slarvat med maten.

Arg på min hyresvärd som inte gör ett jävla skit åt att vi haft inbrott i källaren 4 ggr på 14 månader.

Arg på mitt jobb som ger mig 17-00:45 tider 4 dagar i rad, över hela helgen, och dessutom tvingar mig att jobba två helger i rad.

Arg på att allt i denna jävla värld kostar satans mycket pengar.

Arg på Kalle som är otacksam över att få komma hem till färdiglagad och uppdukad mat efter träningen, dessutom ris som är hans favorit.

Arg på så jävla mycket att jag blir helt utmattad av att vara arg.

 

Orkar inte.

 

Langar denna låt som i perfekta ord beskriver hur jag känner just nu.

 

 

 

 

 

Ni har typ flyttat 1 km hemifrån, eller ut i någon öde ort, har ingen högre utbildning någon av er, de flesta av er äger inte er bostad, om ni har ett jobb så är det typ inget "livstidsjobb", ni är 21 barre och tar er an ett helt liv till. Förbunda med ansvar, på livstid, kind of.

 

Jag försöker verkligen men jag F Ö R S T Å R  I N T E hur ni resonerar.

 

Tänker personligen de närmsta åren vara så sjukt självcentrerad i mina ekonomiska prioriteringar.

Låta mina pengar gå på mitt hem, garderob, välmående, bil och upplevelser med nära och kära.

Samtidigt som ni andra måste köpa 100000 blöjor, nya kläder hela tiden, dagisavgift, livsförsäkringar, barnvagnar, bilbarnstolar, cyklar, leksaker, barnmat, flaskor, nappar, våtservetter och lägga tid på att wabba, vakna upp mitt i natten, trösta, leka och vara sådär perfekt ansvarsfulla som föräldrar. Aldrig glömma frukt till dagis, extra kläder, märka alla kläder med namn, hämta, lämna, klä på, klä av, laga mat, mata, byta blöja och så om från början. Detta utöver det livet sedan tidigare redan kräver av en dig.

 

Känns så långt bort från det liv jag vill leva just nu.

Vet inte ens vad jag vill jobba med till 100%.. AAAH. ångest.

 

 

Skrev ett inlägg på facebook om hur mycket bättre badplatserna sköts om av invånarna i Bromma vs de i Botkyrka. Började fundera kring vad som egentigen skiljer min uppväxtort mot denna stadsdel.

 

Bromma: "JAG FÖRST"

Botkyrka: "Vadå? Finns det andra på denna väg?"

 

Bromma: Efterfrågas lokala ekologiska köttvaror i charken. Ett tag såldes någon indisk ko som masserats och inte stressat under hela sitt liv för ett sinnesjukt hg pris.

Botkyrka:  Måste butiken erbjuda halal för att tillfredställa kundkretsen.

 

Bromma: Får du leta efter parkering ständigt, ofta betala också och fickparkering är standard.

Botkyrka: Finns det ingen parkering så skapar man en på vad man anser lämplig plats.

 

Bromma: Finns enbart kristnakyrkor och de används när folk gifter sig, vill sjunga i kör eller av de gamla.

Botkyrka: Finns alla religioner och de är i vissa delar vanligare att vara troende än att inte vara det.

 

 

Det finns några få saker här i världen som verkligen ger mig ångest/stress.

 

 

1. Att sitta inne när det är fint väder ut.

Får typ panik. Måste ta vara på de få soltimmar detta kalla nordiska land erbjuder.

 

 

2. Att ligga längre än 11 i sängen på helgerna.

I SYNNERHET om det är fint väder, haha. Blir helt stressad och blir minst lika stressad av att Kalle ligger kvar.

 

3. När det är stökigt hemma.

Sjukt stressande.

 

4. Att titta på tv/film en hel dag.

Skulle Kalle göra jämt om han kunde/fick. Gör mig rastlös som få.

 

 

 

Idag är en dag då många av punkterna stämmer.

AAAHHH.

Hur människor vågar skriva saker och sen inte ens kan stå för det i verkligheten.

HUR orkar folk ens bli provocerade och arga?

Man får väl tatuera vad fan man vill? Antar att man i en vuxen ålder i ett nyktert tillstånd vet vilka "konsekvenser" det kan innebära?

 

Sen hur folk ska bli arga på andras livssituation. Så jävla bittra.

I synnerhet på nätet.

Ingen får vara bättre, bo finare, bo på ett finare ställe, ha finare barn, bättre betalt, bättre jobb eller snyggare man/fru. Vi kan inte glädjas med den då. Istället snackar vi skit, ursäktar vårt beteende med att denne vi pratar om inte förtjänar sin livssituation och är bittra över att andra, som vi ser det har det "så lätt" eller "så bra".

 

Jag undrar hur många dagar en genomsnittlig människa lägger på att vara bittra över andras liv?

Bittra över vårt eget liv?

 

Kalle gnäller på saker ibland, i varierande utsträckning.

Jag låter han gnälla, så länge det han gnäller om är svårt att förändra.

Varför känns den mänskliga driften att tillhöra ett fack/grupp så himla stark?

 

Hur kan man känna sig redo för detta i en ålder av 17-21?

 

Och först blev jag skit irriterad. Vem är den här människan att säga något denne inte vet någonting om?

 

Försökte se det ur dennes perspektiv och insåg att denne nog mest är jävligt bitter och klyschigt nog avundsjuk.

Så jag blev inte ledsen, som jag annars hade blivit.

Jag slutade vara arg.

Jag tycker faktiskt mer synd om den här människan. Kan ha viss förståelse för dennes situation.

Även om jag tycker det är en aning tragisk, då människan på pappret är en vuxen individ.

 

Låter kanske lite spiritual och hippie nu, men känner mig berikad och stärkt.

En inre mental seger.