Jantelags Sverige

Livet har verkligen tagit en ny sväng.
Människor jag tidigare brytt mig oerhört om har på något vis hamnat på efterslänten.
Jag har svårt för att känna samhörighet med de människorna som bor hemma, de som inte hajjar att allt i mitt liv kostar pengar. Som tror att äter dem maten vi har hemma så är det mycket billigare än att gå och köpa något, kopplar inte att maten i min kyl är mat jag redan betalat bara.
 
Sen verkar det sticka något oerhört i folks ögon hur jag lever mitt liv. Att jag lever i ett förhållande med en kille jag älskar, har en egen lägenhet, bil, köper den maten jag vill äta, de kläder jag vill ha och inte behöver anpassa mig efter någon annan än den jag lever med vissa gånger. Mina föräldrar sätter ingen tid jag ska komma hem, bestämmer vad jag ska äta till middag, när jag ska diska/tvätta eller något dylikt. Jag gör vad jag vill, när jag vill, inom rimliga gränsen. Så länge jag håller mig ekonomiskt flytande.

Det är inte som att någon sagt att "vad kul att du mår bra, har ett fungerande förhållande och verkar lycklig. Kul att det går bra för dig."
 
Nej. Jag tror att jag är något då.
Man ska vara så duktig i detta jävla land, men man får gud förbjude inte säga det själv.
Och inte heller får man tro att man kommit längre än någon annan, trots att man såväl ser människor som kommit längre än en själv.
 
Jävla jantelag.
 
Tänkte slutligen passa på att skriva till alla som kommit längre i livet än mig, längre i sin personliga utveckling, karriär, eller bara folk med jävligt bra flow just nu att; fan vad kul att det går bra för er! Keep up the good work.
 
 
 
 
 
 
Trackback
RSS 2.0