Jag blir ju 18 nästa vecka och min bror frågade mig vad jag önskar mig..
Helt ärligt så var jag tvungen att tänka efter riktigt ordentligt, och just då kunde jag bara komma på en enda sak som jag direkt har saknat vid några tillfällen. - En locktång.

Sen tänkte jag lite till och insåg att jag helt klart behöver nya Uggs. Kan tänka mig en annan färg den här gången.
Och sen skulle jag gärna ha ett macro objektiv..

Men samtidigt känner jag såhär, får man verkligen önska sig något man "räknas som vuxen"?
Är det inte nu jag bara ska få pengar in på kontot eller i ett fint kuvert? Och tacka och ta emot och bli hysteriskt lycklig över en bukett tulpaner. Det är väl nu jag ska börja hålla bättre koll på börsen, läsa Dagens Industri och försöka lära mig ett främmande språk så jag har något att fylla mitt cv med?

Men ändå så kommer jag bli sådär barnsligt glad över ett paket som är inslaget i fint papper och har många rosetter.

---

För faktum med att jag inte känner mig vuxen. Jag tycker inte att man automatiskt blir en vuxen människa för att man fyllt 18, verkligen inte. Jag är blir ju trots allt bara en dag äldre än 17.
-Jag har gått och längtat i ett helt år efter att bli 18, blev skit förbannad för att min mamma avbokade ett tandläkarbesök jag själv bokat in, då hon kan göra så eftersom att jag inte var 18 och inte kände till besöket.

-Jag kände mig aningen utanför när jag i somras var med en äldre kompis på NRJ in the park på grönan och när det hela var slut skulle dem åka i väg till krogen och festa vidare.
Själv satt jag helt ensam med en studentros jag fick av en annan kompis på tåget hem.

-Jag kände mig så oerhört liten när mina lagkompisar planerade något men inte sade något, eftersom att dem skulle ut och jag ändå inte var 18.

-Jag har också känt mig så oerhört omogen varje gång någon inlett ett samtal för att avbryta sig och fråga hur gammal jag var och jag blivit tvungen att svara 17 och dem efter det avslutat samtalet hastigt.

-Även när jag sökte jobb och blev tvungen att ställa in ett möte då jag var sjuk och fråga om det fanns tid för ett nytt, och fick svaret att "om du bara är 17 så är du nog ändå för ung".

---

Jag ser den nya siffran i mitt ålder som en milstolpe samtidigt som jag inte vill förändra särskilt mycket i mitt liv även om jag faktiskt får det nu. Jag mår bra, jag har de mesta jag kan tänka mig, jag har fantastiska människor omkring mig, jag känner mig omtyckt och jag känner att jag når framgång och utvecklas som människa i en lagom takt.

Jag vill inte påskynda min utveckling nu bara för att jag "måste" och alla förväntar sig det.
Jag vill kunna kasta snöboll, köpa lördagsgodis, ha rosetter i håret och inte behöva vara sådär överdrivet anständig hela tiden.

De enda direkta förändringarna jag tänker gör är att gå ut på krogen, festa och dansa natten lång och lära känna nya människor. Samt pierca mig då det är något mina föräldrar inte tyckt jag ska göra.
Men jag känner att eftersom att jag bara lever en gång, och jag alltid kan ta ut den, och det dessutom är något jag faktiskt vill ha, så varför inte liksom?

Sen tänker jag söka jobb, för att förhoppningvis är chansen större att jag får ett nu när jag är 18..