Då är det mindre än en kvart kvar.
En kvart kvar tills jag blir myndig... Lite blandade känslor faktiskt.

Många av mina äldre kompisar som är 19, 20 tycker att jag gör en stor grej av något som egentligen är rätt litet.
De menar att det inte är någon skillnad på att vara 17 och 18 mer än allt man får och inte får längre i och med den åldern.- Förmodligen har dem rätt, eftersom att de redan upplevt det.

Men jag känner mig stressad som fan, press. Det känns som att jag måste hitta arbete, ta körkort, flytta hemifrån och tjäna egna pengar nu på en gång. Det känns nästan som att jag måste pressa ut en unge inom 3 år och ta en stadig ekonomi, ett fint hem, en snygg, välutbildad man som jag är lycklig med och vi ska åka utomlands en gång om året och ha en sommarstuga i skärgården.... Eller?

Jag känner mig såå inte redo för det.
-Jag vill kunna sova länge och skylla på att jag är tonåring.
-Jag vill slippa ta allt ansvar för tex mina försäkringar etc.
-Jag vill kunna be pappa om skjuts hem från bion.
-Jag vill kunna gråta hos mamma när jag har gjort illa mig på ishockeyplan.
-Jag vill kunna slå till min bror och vara omogen och klänga på hans axlar i hopp om att jag kanske ser ut att vara längre än honom.
-Jag vill kunna ha en obäddad säng.


Egentligen finns det ingenting som hindrar mig från detta. Men än mitt mentala tänk som försöker övertyga mig om att det inte är möjligt nu när "jag är så stor".


Liten och obekymrad över vad livet har att erbjuda.