Jag vet att det just nu är väldigt många som går in i "nya förhållanden" eller påbörjar ett nytt kapitel i sitt kärleksliv.

Men en vän till mig hade nyligen sitt avslutande kapitel. Därför tänker jag ägna henne detta inlägg och lägger ut det här i hopp om att någon annan som läser det också har nytta av det.

När något skiter sig rejält med den man älskar mest i hela världen så går det inte med ord att beskriva hur dåligt man mår. Sen har alla olika typ av avslut på sin kärlekssaga, men alla vi som fick ett för oss ganska ofrivilligt avslut ser nog det hela ganska likt. Man vet inte vart man ska ta vägen, man vet inte vart alla tårar kommer ifrån och ännu mindre har man ordentlig ork till allt annat i vardagen. Jag talar inte för alla, men utifrån egna erfarenheter.
När det sket sig med mitt ex efter nästan 1,5 års förhållande var det inte långt ifrån att jag själv skrev in mig på psyk.

Jag grät non stop i nästan 2 dagar, sedan grät jag varje kväll i 2 veckor och klarade inte ens av att sova i min egen säng då hela den och rummet påminde om honom. En natt blev det så fruktansvärt mycket att jag höll på att gå sönder totalt inuti för att beskriva det någorlunda, jag drog hemifrån mitt i natten, utan en aning om vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara bort. Bort från alla minnen, från allt som fick mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag visste inte varför jag gjorde som jag gjorde, och jag vet än idag inte riktigt varför. Men det var befriande.
Jag kände mig trygg, som att jag hade koll på läget och kunde andas ut. Måste vara oerhört svårt att föreställa sig om man aldrig varit där själv.

Jag lyssnade på låtar om tragiska kärlekshistorier och bölade ännu mer. En fantastisk låt att grina sönder till denna.
Johnny Logan - Hold me now.


Jag sov även hos en kompis och det underlättade också och fick mig att sova ut första gången på väldigt länge. Så det är ett varmt tips till alla.

När jag hade gråtit flera veckor och någon månad hade gått ringde jag honom igen, och ytterligare ett sammanbrott i mitt liv uppenbarade sig. Han sa upprepade gånger att han absolut inte ville ha någon mer kontakt med mig. Men hur fan ska man kunna förstå att någon som inte för allt för lång tid sedan såg dig i ögonen och sa att den älskade dig, nu helt plötsligt aldrig vill höra din röst igen?

Sedan kom en period av mitt liv som idag är det jag står på.
Mina föräldrar gav mig mer pengar än studiebidraget och jag hade plötsligt råd att köpa allting jag verkligen gått och tänkt att jag skulle vilja ha, och lite därtill.
Jag började träna på gym, gå på spinning, poweryoga och såg till att röra på mig nästan varje dag hela sommaren.
(vårat förhållande tog slut i maj förra året)
Jag solade, jag shoppade, men framförallt gjorde jag något jag aldrig direkt gjort förut. JAG GJORDE ALLTING SJÄLV.
Det tvingade mig att lära känna mig själv, att behöva trängas med mina egna tankar och det gjorde även att jag verkligen insåg att jag behöver ingen annan än mig själv för att klara av allt här i livet. Jag läste en massa böcker om självuppskattning och hela sommaren var en fet jävla egoboost där jag spenderade varenda krona och minut av mitt liv till att må bra. Och nog mådde jag bra. Jag grät inte en droppe på nästan 4 månader, tårarna hade tagit slut och istället hade mitt liv fyllts av välmående.

Jag tog upp gamla kontakter jag tappat sedan jag blev tillsammans med mitt ex, underbara personer jag tyvärr inte vårdat så som jag borde. Jag insåg vad jag hade gått miste om och lovade mig själv att aldrig mer göra mig av med en kompis för en killes skull. Jag ägnade honom knappt en tanke under hela sommaren och efter sommarjobb under en festival där unga killar överöste mig med komplimanger kunde jag inte annat än konstatera att jag hade tagit mig upp ur den där skiten. Jag hade omedvetet klättrat upp ur en grop där jag tidigare inte ens kunde se ljuset. Jag klarade det, mot mina egna förväntningar och idag är jag starkare mentalt än vad jag någonsin varit förut.

Jag är nu utan tvekan övertygad om att allt jag kommer ta mig an i livet kommer jag ta mig igenom, förr eller senare. Och lika övertygad är jag att alla andra som en dag hamnar i sitsen jag befann mig i kan ta sig därifrån med.
Det finns en mening jag försökt slå in i mitt huvud i över ett halv år nu, varje gång det har kännts jobbigt har jag tänkt den högt i mitt huvud. Läst upp den för mig själv. "Du är en stark, självständig ung kvinna som inte behöver någon annan för att vara lycklig".
Idag har jag nästan lyckats, jag tror nästan på meningen själv. Jag tror att alla behöver en mening, ett citat, en låt eller något att efterstäva för att hålla sig stark även i dem jobbigaste lägena. Något som påminner dig själv om hur fantastisk du är.

Min självkänsla och självbild i maj förra året hade slagit i botten rejält. Men om det krävdes för att jag skulle komma dit jag är idag, så är det bara att tacka och bocka för att det blev som det blev. För med allt ont, kommer även något gott. Och tänk såhär; Var HAN/HON verkligen värd dig? - Troligtvis inte.


bildkälla.