Jag levererar sällan puttinuttiga inlägg. Dels för att jag tycker det är extremt irriterande att läsa andras bloggar som endast handlar om deras kärlek till sin pojk/flick-vän. Men även för att jag fått lite svårt med överdrivet känslosamma grejer och människor på senaste. Fråga mig inte varför men blir liksom.. irriterad, skrämd och äcklad på samma gång. Det bara lyser pubertal tidig tonårskärlek om hela grejen.

MEN.

Jag tänker härmed erkänna mig ägd av mig själv.
För lite mer en ett år sen tog det slut med mitt ex. Ett sorgligt kapitel i boken om mig, men helvete vad just det kapitlet skulle stärka mig. Idag är jag sjukt mentalt stabil och för första gången på över ett år, kär.
Det är nästan så att jag inte kan fatta det själv. Jag trodde att jag skulle dö ensam och leva a hell of a life som singel tills jag kom i klimakteriet typ. Inget mig emot då faktiskt.

Men..

Nu sitter jag här, kan inte sluta tänka, le, oroa mig, tänka lite till och sen bli arg på själv för att jag tänker för mycket.
Som en riktig jävla fjolla med andra ord..
Jag är kär, en fantastisk känsla och fram över ska jag försöka skippa den puttinuttiga klangen här i bloggen.
Det känns inte som jag. Och det är inte endast vad mitt liv handlar om. .