Ibland pratar man om fobier, saker man är rädd för.
Jag har i många år känt ett sjukt obehag över att plocka i en diskmaskin. Konstigt kanske men jag är bättre idag.

I övrigt så har jag nästan inga rädslor.
Jag är inte rädd för spindlar, inte rädd för höjder, inte rädd för främmande hundar eller sådana där andra vanliga rädslor.

Min största och enda verkliga rädsla är något abstrakt och panikångest framkallande.
Jag är så sjukt jävla rädd för känslan av otillräcklighet.
Folk brukar säga att jag är överamitiös i saker jag gör, men det går inte annars.
Jag klarar inte av känslan av att totalt misslyckas eller att folk i min omgivning inte är nöjda med min prestation kring något.
Jag klarar inte av att inte vara nöjd själv. Jag har svårt att avsluta något innan jag är nöjd.

Jag känner mig otillräcklig när jag inte hinner allt jag behöver och vill.
När jag inte har tid eller ork att göra mitt bästa.
När jag inte har råd att gå ut med de vänner jag har.
När min pojkvän hellre är med sina kompisar på helgen än med mig.
När mitt rum ser ut som kaos, min garderob är hemsk och jag inte har tid, eller ork när jag väl har tid, att göra något åt det.

Det får mig att gråta och skaka. Att må skit.

Om det är någon som har några kritiska ord kring detta inlägg så ber jag dig att hålla dessa inne.
Om det är någon som känner med mig och vet hur man kan jobba emot det här, är alla tips välkomna.


Over and out.


bildkälla