jenipen

Fick en kommentar idag av en ickebloggare och ickeinsattibloggvärlden om att min blogg var bra. Haha. Det värmer faktiskt när det kommer från en sådan person.
Fashinerad av det faktum att jag har ett genomsnitt på nästan 150 unika besökare om dagen.
Typ 3 nollor mindre i antal än de riktiga stor bloggarna men ändå dubbelt så många som för ett år sedan.
Och då kommenterar jag inte fler än MAX 3 bloggar om dagen, och svarar knappt på kommentarer då inte tiden finns alltid. Även om jag uppskattar alla kommentarer, även de dryga och uppkäftiga kommentarerna där personen bakom dessa är för cool för att skriva sitt namn och kontaktmöjlighet.





En fråga till alla er som läser dagligen eller då och då.
Hur kommer det sig?

Om man tittar tillbaks så är det snart ett år sen hela min vardag låg splittrad på marken. Jag var förkrossad, deprimerad, grät mig till sömns i veckor och mådde allmänt dåligt. Jag hade inget självförtroende, ingen självkänsla och tyckte att jag lika gärna hade kunnat dö. Jag hade ju ändå inget att leva för, tyckte jag då.

Jag gjorde saker utan av att tänka mig för, psykbryt. Jag åkte iväg mitt i natten med planen att sova i en tågtunnel, under tågen. Det låter så jävla stört och ingen kommer någonsin förstå varför. Då var det de enda rätta jag kunde tänka på, eftersom att jag inte klarade av att sova i min egen säng.
Kan ni förstå hur sjukt?
Det är knappt så jag själv förstår det faktiskt. Jag tänkte inte, jag bara gjorde, för det kändes bra, lättare liksom. En total black out skulle man kunna säga.

Ni som läser det här nu och dömer mig, jag hoppas ni har vett att komma tillbaks vid fler tillfällen och skapa en ny uppfattning.

Andledningen till att jag delar med mig av detta är för att jag tänker att det finns så otroligt många ungdomar där ute som förmodligen känner nu som jag kände då. Livet var inte värt att leva och jag tog mig lidandes igenom det. Tills en dag kom och jag bara gav mig fan på att göra något åt det.

Idag mår jag bra. Jätte bra. Jag är lycklig och trots de motgångar jag möter ibland tar jag mig igenom dem med huvudet högt och mitt välmående i behåll. Jag får komplimanger, om hur jag ser ut, om hur jag utstrålar och folk berättar att de ser upp till mig. Kan ni förstå?
Det är knappt så jag själv kan det.
Men jag njuter. Jag njuter av varenda sekund av mitt 18åriga liv. Jag har hela livet framför mig och just nu kan ingen och inget stoppa mig från att vara lycklig, ingen har rätten att ta det ifrån mig. Jag är stolt.
Stolt över att vara jag och över att ha tagit mig den långa vägen därifrån.

Jag säger bara fuck you till alla er där ute som inte klarar av att se mig lyckas. Som inte klarar av att jag mår bra som singel, är självständig, har bra betyg, har det mesta materiellt, har otroliga vänner och mår hur bra som helst. Jag vet att ni finns. Och jag tycker ni ska fokusera mer på er själva och er lycka istället.

Jag hoppas jag kan motivera någon till att ta tag i sitt liv. Den enda som har ansvar för din lycka är du.

"Build up your confidence
So you can be on top for once
wake up who cares about
Little boys that talk too much
I've seen it all go down
Your game of love was all rained out
So come on baby, come on over
Let me be the one to hold you"

Mr Big- to be with you

Så jävla rätt!



Läs hela artikeln här.

Jag tänker så sjukt mycket. På allt. På ingeting.
Något som intresserar mig galet är hur människors beteende, tankar, agerande och uppfattningar går hand i hand.
Hur jag bara genom att i förväg ha en föraning om hur personen ska reagera på vissa saker kan styra personen till att göra det jag vill, helt undermedvetet.

Något annat jag verkligen analyserat på sistone är hur jag kan styra mitt eget tänk också.
Jag har inte varit deprimerad på huuuuur lång tid som helst. Tror senaste gången var när det sket sig med mitt ex och det är ganska exakt ett år sedan nu. Jag grät senast när min gammelfarmor dog och begravdes för någon vecka sedan, och innan dess minns jag inte ens.

Jag är fruktansvärt målmedveten, ser till att alltid få det jag planerat gjort och dessutom göra det bra.
Jag prioriterar mitt välmående och gör saker jag uppskattar och VILL göra, eftersom att det förhöjer min livskvalité.
Förut kunde jag ta saker personligt, idag tar jag inte ens saker jag kanske borde personligt.
Det är som en inre sköld som skyddar min innersta glädje. Jag tolkar saker positivt och konstruktivt och på så sätt är det få saker som verkligen sårar mig. Låter kanske helt sjukt för den som inte förstår.

Men idag mår jag så jävla bra. Mitt liv har A L L T.
Jag har bra betyg, fantastiska vänner, en stöttande familj, ett helt jävla liv framför mig.
Och då kan man fråga sig hur jag gjort för att uppnå detta klimax i livet?
- Vårda dina kontakter.
- Bry dig om dig själv.
- Bry dig om andra.
- Satsa på det du tycker känns viktigt.
- Kasta bort det som egentligen inte betyder.
- Var spontan och gör de saker du verkligen vill.

Osminkad i dag. MAAAHAAA. Ser ut som ett litet barn.
Dock blev jag gaaalet lycklig när läkaren på vårdcentralen ringde en kollega och sa "Hej, jag sitter här med en kvinna som har problem med öronen". KVINNA. Kanske inte ser ut som ett barn ändå? Eller.. Jo.

Läs hela artikeln här.

Alltså stackars, stackars människa.
Monarki kan dra.

Det är sexigt med pengar.

Det går ju mycket disskusioner nu om det här med att "de stora bloggarna ska få betala för sina gåvor".

Jag är politiskt röd och ganska långt i vänsterblocket och totalt för skatt när det gäller inkomster. Men VAD I HELVETE SKATTEVERKET?

Förstår inte hur de ska kunna få det att funka heller.
-Är det någon nisse på skatteverket som ska sitta och läsa alla bloggar och avgöra vad som är smygreklam?
-Ska ALLA få betala för gåvor? Även de som har färre läsare?
-Vad händer om jag får en gåva/present av någon annan än ett företag och vill lägga ut det på bloggen då? Tex mormor? Räknas det också som smyreklam?
-Får man inte skriva vad man fått i födelsedagspresent och julklapp då heller?
-Är det inte smygreklam då att jag säger att jag fotar med en Nikon? Eller att jag åt på mcdonalds men en kompis i veckan?

Och en present är väl ändå ingen "inkomst"?


Nej ush, det är ju bara patetiskt.
Visst om bloggare får PENGAR men ska man behöva skatta för det man får kommer inte folk ha råd att FÅ saker. Eller?

Vet inte vad man ska tänka om det ironiska i att jag rensar bort säker 30 pers i min vännerlista på facebook och sedan lägger 4 nya till mig. Hahaha. Vad sjutton?

Ibland känns det som att det inte finns någon i denna värld som känner mig.
Som att ingen fullt ut förstår mitt sätt att tänka och resonera.
Det gör att jag kan känna mig ensam. Jag har massvis med fantastiska människor i min omgivning.
Som finns för mig, ställer upp, verkar trivas i mitt sällskap och säger att de tycker om mig.
Det finns en massa människor, som jag älskar, som jag trivs med och som förgyller mitt liv.
Men det är inte många av dem som förstår mig.

Av de personer som inte känner mig så känns det som att jag ofta får börja i uppförsbacke.
Som att de i förväg bestämt sig för hur jag är och tänker.
Det kan gör mig arg ibland. Att jag inte själv får chansen att visa vem jag är.

Det händer då och då att folk utbrister "vad smart/intelligent" du är.
De försöker säga det som en komplimang, men det dem egentligen säger utan av att tänka på det är att
de i förväg trodde jag var något annat. Varför har folk sådana fördomar?

Jag vet inte vart jag vill komma med det här men det känns som att folk har någon jävla vision om att jag är en egocentrisk bimbo utan känslor som är oerhört ytlig.
Vet inte vad jag ska tänka och säga om det riktigt.

Jag tycker att folk som stänger av alla band till de förflutna tänker märkligt, då det trots allt är det förflutna som format deras nuvarande livssituation. Allt det traumatiska, det fruktansvärt jobbiga, alla misstag, alla lyckliga stunder, alla gånger du gråtit, skrikit, tänkt att du velat dö, att du hatar dig själv, att ditt liv är värdelöst och alla gånger du gjort saker du inte borde ha gjort. Alla gånger du skrattat, haft fjärilar i magen, känt dig stolt, upplevt ren lycka, känt dig älskad och uppskattad, varit nöjd och haft tur.

Alla dessa gånger och de övriga stunderna i ditt liv är det som gjort dig till den du är idag.
Din livshistoria är du den ända som vet om hela, och det är ingen kommer någonsin ta exakt samma steg du tagit.

Därför tycker jag det är så konstigt att folk inte vill minnas det gångna, hur hemskt det än varit. Det handlar om att minnas med distans och reflektera över det och vända det till en fördel som du kan ha nytta av idag.

Foto från 06 kanske.

SM finalerna i J-18 och J-20 sänds live på webben, men när Juniorlandslaget (Dam F-18) spelar semifinal i Chicago mot USA finns det ingen svensk sida som levererar. Då får man betala i dollar till en amerikansk sida för att se matchen.

Vart är jämställdheter, Ishockeysverige?

Efter middagen gick jag in på facebook och en bekant till familjen hade updaterat, några av de tattos han hade gjort på senaste och vi kom in på ämnet lite grann. Dock ville min pappa inte diskutera med mig och jag kände att det fanns en massa tankar jag ändå ville ventilera kring detta.

Han menar på att folk som gör tydliga tatueringar i tex ansiktet som inte går att dölja är osäkra människor som behöver hävda sig och söker uppmärksamhet. Han sa också att han inte vill ha något med sådana människor att göra.

Jag blev faktiskt förvånad. Tycker att det är lite föör enkelspårigt att döma en människa utifrån en sådan sak.
Jag tänkte efter kring det hela och i dagläget kan jag komma på åtta stycken 92: or jag känner som har en eller flera tatueringar, då ingen av dessa varit 18 när de gjort sin första. Vissa har större, andra något mindre.
Bortsett från dessa åtta kan jag komma på 15 st andra i min omgivning som har en eller flera tatueringar.
Det är med andra ord inte särskilt ovanligt, dock tror jag inte någon av dessa har en i ansiktet, även om flera har på ställen som är "svåra att dölja".


Men hur kan man döma någon och "välja bort den" för att den har tatueringar som är väldigt uppenbara?
Jag kan ha förståelse för om de är något dåligt budskap i stil med "fuck you and the world" eller liknande men om det bara är några små bla då? Det är väl som att döma någon som har valt att raka av sig allt hår? Eller använder väldigt mycket smink?
Jag tycker att alla ska få göra som de vill med sitt utseende, och mår folk bättre av att tatuera sig i ansiktet så är det självklart för mig att de ska få göra det. För jag tänker att om en människa mår bra, så är den troligtvis än mycket bättre medmänniska än någon som mår dåligt,  med andra ord gynnar det då alla.
Jag kan tycka att allt med hål i örat, piercings, tatueringar, färgning av hår, plastikoperationer handlar om att skapa sig en karaktär man trivs i och känner sig ett med. Att hitta och skapa sig själv.

Och om man tänker i ytterligare ett perspektiv. Vad är det för fel med att gilla och vilja ha uppmärksamhet då?
I slutändan BEHÖVER vi alla uppmärksamhet och bekräftelse, dock kräver vissa mer och de som inte får ut det av sin vardag söker detta på annat vis. Jag gillar också uppmärksamhet, det är inget jag dock söker, men jag gillar det.

Vad tänker ni om tatueringar?



Personligen skulle jag vilja ha en på foten, ungefär som den sista.

"Dzjennet Abdurachhmanova, som 17-åringen heter, var enligt uppgifter till den ryska tidningen änka till en muslimsk terrorist som dödades i fjol. På bilden syns mannen, som heter Umalat Magomedov. Det är oklart om paret var gifta i officiell bemärkelse."

Läs hela artikeln här.

---

Är det någon som förstår hur självmordbombare tänker?
Vad är det för hemsk värld med så unga självmordbombare?

Det gör mig så ledsen och uppgiven när folk har så himla dåligt självförtroende.
Jag vill säga så mycket för att hjälpa alla att tänka annorlunda.

Foto från sommaren 09.

Till dig vackra, stolta, fantastiska, roliga, uppskattade, fina och alldeles unika människa som just nu läser den här raden.
- Sträck på dig. Det finns ingen som du, och det är du som styr ditt liv och din framtid. Låt ingen sätta sig på dig.

Alltså vad fan är grejen med att jag alltid blir sjuk lagom till loven?
Jag var sjuk nästan hela sportlovet och bara lääängtade efter påsklovet.
Nu, lagom till att påsklovet ska börja har jag fått öroninflammation.
Ahmen kill me.

Jag ÄLSKAR att vinna disskusioner/argumentationer.
Haha!

Har så ont i huvudet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Och är irriterad som bara den.

Är så jävla trött på alla människor som inte klarar av att sköta sitt.
Att de förväntar sig att jag hela tiden ska ta initativ och servera dem med svaren på frågorna som finns.
Jag ORKAR INTE. Fattar inte hur sjutton ni ska klara er senare i livet om ni aldrig kan ta tummen ur arslet och dra erat strå till stacken. Två ordspråk i en mening.
Skärpning!

Ni är för fan 18 år gamla och kan inte ens ta ansvar för erat eget liv. Skrämmande.
Som som barn. Tror att det funkar att skylla på annat och tindra med ögonen.