Efter våran träning idag så frågade Elin om jag ville vara med henne och träna med dövlandslaget efter vårat ispass.
Fashinerande, helt klart en upplevelse utöver det jag vanligtvis har i min vardag.
De hade en tolk med sig på isen hela tiden och vissa av dem kunde prata och höra någorlunda, många hade hörapparat och vissa var helt och hållet döva.
Åldern på spelarna varierade mellan 15 och 52 (!!) hahahaha.

Men det var faktiskt jävligt roligt att köra med dem. Kände mig kort som fan men det funkade rätt bra ändå.
En sak som störde mig i början av träningen var att några av de "unga" spelarna faktiskt såg bra ut, liksom skoj, vi kan inte ens kommunicera. Haha.

En kille var jätte gullig.
Han: Hur går det?
Jag: Jag vet inte.. Jag känner mig så liten.
Han: Nej då. Du är inte så liten, det är vi som är stora.

Liksom? Hahahahahaha!


Och sen måste jag säga att grädden på moset var att de avslutade träningen kl 22 med att köra däckstafett där man åker från förlängda linjen och ska sätta sig i ett däck. Hahaha!