jenipen

Jag vill skriva av mig. Tömma min kropp på allt som egentligen bara är rent åt helvete just nu.
Men samtidigt har jag en inofficiell policy vad gäller min blogg. Att inte visa mig sårbar, ledsen och deprimerad.
Arg och upprörd kan jag vara, men inte ledsen.
Varför?
- Dels för att det inte är någon som vill läsa en blogg där skribenten är deprimerad. Och jag är sällan deprimerad.

- Dels för att min blogg bara handlar om en bråkdel av mitt liv, och mina känslor går under kategorin "privatliv" som bara en ynka skara människor denna jord får ta del av.

- Men även för att jag med största sannolikhet inte har förmåga att hantera om folk skulle börja över ösa mig med dåliga kommentarer på ett inlägg där jag öppnar mig liksom.


Men nu tänker jag skriva i alla fall. Vill ni läsa så varsegod. Vill inte inte ta del av inre saker så behöver ni inte läsa.
Jag vill skapa förståelse men inte eftersöka något jävla medlidande. Jag vill inte höra att "det är synd om mig" eller annan skit. Jag vill bara dela med mig av mig och ni får tycka vad ni vill faktiskt.

En vän sa tidigare idag till mig något i stil med att "Du lever ett så intressant och innehållsrikt liv".
Svar JA, det gör jag. Varenda dag är fullproppad av aktiviteter, uppgifter, resor, möten med människor och nya erfarenheter.

Jag praktiserar på ett litet företag som producerar The Anagina Show, en websuccé på svtplay, där alla medarbetarna är skit trevliga, bjuder på sig själva och bidrar till en bra stämning. Jag trivs som fisken i vattnet.

MEN, jag spelar även elit ishockey.
Något som jag älskar att göra. Det finns få saker som är så härligt som att åka skridskor, skjuta, svettas och känna adrenalinet pumpa. Jag ligger dock utvecklingsmässigt några år efter många i laget.
Kan inte stoltsera med några VM-medaljer eller titlar. Inte heller har jag någon guldhjälm där hemma.
Hockeyn tar många timmar i veckan. Många timmar om dagen. Det är inte en hobby, det är en livsstil.
Och i dagsläget känns det helt sjukt jobbigt att prioritera.

Ska jag välja att tokleverera på praktiken/arbetsplatsen och verkligen visa vad jag kan och vara kvar så länge och mycket det går, för en större chans till anställning senare, eller ska jag träna ikapp det jag behöver för att ta en fast matchplats i riksserielaget? Det går inte att göra båda, och jag försöker få en jämn balans mellan båda delarna.
Båda handlar trots allt om min framtid. Och just nu känns det som att jag göra båda delarna "lite halvt" för att tiden inte finns för att gå in helt och håller för båda. Något som framkallar ångest hos mig.
Jag HATAR att inte göra saker ordentligt. Jag har fobi för att inte känna mig nöjd med det jag presterat.
Prestationsångest x100000. Jag FÅR inte misslyckas, inte för mig själv. Det går inte.


Jag vill även ägna en hälsning till alla där ute som jag kallar vänner. Eller som kallar mig vän.
Jag har inte glömt bort er. Inte alls. Tvärtom, jag tänker på er, har koll på er via FB och era bloggar och önskar att jag hade mer tid för er. Saknar många av er faktiskt.


Jag har sovit dåligt i 2 veckor nu. Senast jag kände mig utvilad var på Möja på höstlovet, och innan dess minns jag inte. Jag drömmer mardrömmar, vaknar helt random mitt i natten, vaknar tidigt på morgonen och kommer ofta i säng lite för sent.
Jag äter frukost på bussen, lunchen äts på en halvtimme och middagen lägger jag max 45 på till att tillaga och äta.
Jag sitter liksom aldrig still och verkligen äter i lugn och ro på vardagar.
Varenda dag är en dag av maximal planering. Där varenda minut ska klaffa med nästkommande aktivitet och enda gången jag på riktigt lämnar alla tankar är när jag sätter mig här och skriver av mig allt, när jag tränar eller ligger i famnen på Kalle när vi ska sova. Då kan jag lämna min ryggsäck av stress någon annan stans.
Men så fort alarmet ringer är det bara att ta på sig den igen. Ett evigt bärande som nu på sistone gjort mig orkeslös.

Idag blev något av en droppe.
Jag skickade ett sms till min pappa och skrev att jag var påväg hem och när vi behövde åka till träningen för att hinna. Fick svaret att han är inlagd på sjukhus.
Det är jobbigt att gå varje dag och inte veta vad exakt det är som är strul, att det kan hända något, närsom helst.
Min pappa är 42 år och har hjärtknas. Och det finns inte ett skit jag kan göra för att förbättra det.
Jag vet inte hur länge han är i livet och jag kan inte tänka mig ett liv utan min pappa.
Mamma är inte orolig och pappa verkar lugn och säger att han mår bra förutom att hans hjärta slår fel, men ändå så känns det här så otroligt psykiskt påfrestande. Vet inte om någon kan föreställa sig.


Så idag tog det stopp.
Kroppen sa i från och sen började tårarna spruta, mitt under träningen.
Orken har tagit slut efter en tung vecka träningsmässigt och dålig sömn och stress.
Hade ingen ork, fick svårt att andas och ville bara lägga mig ned på marken och gråta.
Gråta för att livet är så jävla stressigt och gråta för att jag verkligen vill träna och så går det inte.
Idag var andra gången i hela mitt liv som jag kan minnas att jag avbrutit en träning. Då har jag spelat hockey i 5 år, åkt konståkning i 6 år, spelat tennis i 6 år och tränat på gym då och då.

I morgon är en ny dag.
Jag måste någonstans ta tag i allt på nytt och försöka hitta nya lösningar, försöka stressa mindre.
Men är jag inte mig själv nu kommande dagar så vet ni varför...

Spelade match idag.
Var så jäääävla seg i benen och kan såhär i efterhand bara konstatera att jag definitivt hade behövt en vilodag idag.
Vilket jag å andra sidan känt i flera dagar..

Utvisad blev jag också, helt random. Idiot domare.
På riktigt, sämst.


Fryser, är trött och nere.
Har inte känt mig utvilad på flera veckor, vaknar mitt i natten, får inte sova ut ordentligt på helgerna och stressar dygnet runt på vardagar. Säger som Koski sa häromdagen "jag kommer gå in i väggen om det här fortsätter".

Därför är det ingen mer update idag.
Ska packa mina saker, gå hem till min älskling, ta en varm dusch med honom och sen gå och lägga mig tidigt ikväll.
Hinner inte med mitt liv. Hinner inte med mig själv. Och min kropp hinner just nu inte med tempot.
Skulle behöva vila ut, ta tag i saker. Jag ser 1000 saker jag skulle behöva ta tag i men jag har inte tiden, och när jag väl har tiden, så finns inte orken.

Ångest.

Jag vet inte hur många av er som läser min blogg som har syskon.
Förmodligen de flesta, men givetvis inte alla.
Alla ni som har en bror kan jag i alla fall sympatisera med. Allrahelst ni som har en lillebror.

Jag och min bror bråkar otroligt sällan och så har det varit de 3-4 senaste åren. Sen vi båda mognade liksom.
Händer inte ens en gång i månaden att vi på riktigt blir upprörda på varandra.
Vi kan driva med varandra dagligen men det är aldrig något illa menat. Han är idag 15 år gammal.
En riktig pärla ibland, hjälper mig alltid om jag ber honom och vi sammarbetar utan problem.
Vi har sammar humor, samma intressen och tycker lika på många stadier.
Jag älskar min lillebror och bryr mig otroligt mycket om honom, även om han kanske inte vet om det.

På senare tid har jag verkligen fått perspektiv på hur djävulst jävla jobbigt det kan vara med ett syskon.
Inte mitt eget syskon jag pratar om nu..
Hur ett syskon kan förpesta ens vardag genom att varje dag är en makt-tävling där den som gör minst och dirigerar mest vinner. Att man aldrig riktigt kan ge med sig och sammarbeta och glädjas tillsammans.
Att man måste trycka ned varandra, för att på så sätt förhöja sig själv, istället för att lyfta varandra till att lyckas.
Syskonen jag pratar om har svårt för att kompromissa och kan utan problem sparka på varandra både fysiskt och verbalt. Varenda dag. Elakast och mest dryga vinner.

Så jävla jobbigt.
Tackar högra makter, mami och papi och min bror för att ungen i andra delen av huset inte är hitlers avkomma. ( hm..?)

Tänkte bara säga tack Marcus, för att du är en sådan fantastisk skön bror. Det underlättar vardagen E N O R M T.

Så jävla trött.
Ångeeest.

Ska sova en stund när jag kommer hem idag innan träningen tror jag.

Låg i badet och kollade på Ung & Bortskämd på datorn.
Sjukt egentligen.

Pappa brukar gnälla om att jag är bortskämd. Jag är light x10000 i jämförelse med ungdomarna i programmet.
Och det sjuka är att deras föräldrar tycker att det är FULLT normalt att betala en lägenhet åt sin unge, åka dit med frukost, lunch och middag, städa och diska samt tvätta när man är där och lämna en "lön" för ingenting åt barnet liksom.
Kan ju tycka att en "normal" grej är väl att åtminstone ta undan sina egna saker regelbundet?
Förstår om man bor själv att man kanske inte orkar ta upp allt samma dag som det hamnar på golvet, men sjukt om mammsen eller pappsen ska åka dit och ta upp det. Haha. Eller?

Sen vet dem inte hur man handlar på ICA, för vissa var det första gången.
Dem kan inte diska/städa/laga mat och en tjej konstaterar att en tjej BÖR lägga minst 20 min på morgonen på sitt smink. Som att man inte får göra som man vill?

Nåväl..
Min nya "favorit karaktär" är den kvinnliga POJKEN på 20 bast som för övrigt stalkar bloggaren Paow.
Hahaha. Han är sveriges svar på Chris Crocker. Minns ni honom?

artikel från Aftonbladet.

Jag är så sjukt dålig på att plugga..

Ser en läskig film med kalle, men jag vågar inte titta.
Så tar en paus från den genom att bädda sägen och leverera ett blogginlägg.


Maaahaaa, Chickeen.

Jag funderade lite häromdagen.
Många av de människor jag har omkring mig är finskar/finskor.
Många jag känner är tillsammans med finskar/finskor.
Det finns liksom "Finska Sverigeskolan" bredvid mitt gymnasium.

Heter det föresten finnskor eller finskor? FINSKOR blir ju knäppt väl?
FIN SKOR. Fina skor liksom.

hm..

Anyway, hur kommer det sig att det är så många från Finland här?


bildkälla.

Pappa är bäst.
Mamma också lite då.

Träning idag.
Bebi är sjuk.
Kort skoldag.
Match i morgon.
Prov i morgon.
Jag är hungrig.
Ska skölja av mig ansiktsmasken nu.


pusspåer.

Jag funderar mycket. Ibland funderar jag på om jag funderar för mycket för mitt eget bästa.
Jag är 18 år gammal och börjar redan nu jobba på hur jag på bästa strategiska sätt ska uppfostra mina barn till de ultimata människorna. Att de ska ha acceptans för alla typer av människor och inte tycka att det är konstigt med folk som inte är inom "Normen".
Jag ska låta de leka med barn med downs syndrom, handikapp etc, låta mina HBT vänner vara barnvakt, ha foton i deras sovrum på både ljusa, mörka, fräkniga, smala, tjocka, långa och korta människor och jag ska göra mitt bästa för att klä mina barn i könsneutrala färger och motiv.


bildkälla.

De ska gå på ett dagis där det finns personalresurser. Jag har än i dag jobbiga minnen från dagis. När jag blev nedputtad från en kulle av en kille som alltid var elak, när en tjej fes mig i ansiktet, när jag alltid var sista ungen kvar på hela dagiset och hur jag genom ett missförstånd som 3-4årig (?) blev lämnad i skogen av min mamma som trodde att vi skulle ha utflykt där, när det senare blev uppenbart att jag var helt ensam i hela skogen.

Jag vill någonstans ge dem alla förutsättningar för att lyckas. Både ekonomiskt och socialt.
Sen vill jag inte ha barn en dag innan jag fyllt 25. Närmare 30 känns som en betydligt bättre ålder.
Tror å andra sidan inte att åldern på en förälder gör så stor skillnad i hur bra uppväxt ett barn får, men vid 30 känns det som att jag borde ha hunnit göra allt jag vill göra och skaffat mig ett stabilt liv, inkomst, hem och förhoppningsvis är med den person jag vill ska bli fader till mina ungar.

Jag upprepar, jag är 18 år. Varför tänker jag ens på sånt här nu?
Varför finns inget facit för hur man ska göra här i livet?
Och vad är det egentligen som skiljer människor som lyckas, från människor som inte gör det? Har det ens med uppväxten att göra?

Dagens stora fundering:

Varför blir jag så jäävla provocerad av att min pojkväns ex skriver till honom på facebook hela tiden?
Jag litar på honom och ändå blir jag bara helt stört irriterad. Bruden har dessutom en ny i sitt liv, då hon tydligen var otrogen under sitt förra förhållande. Varför hör man då av sig?
Borde inte kontakt med ex:et ett halvår efter uppbrott vara olagligt? Borde man inte ha löst alla materiella problem och det mesta borde vara pasé?

Hon skulle kunna skriva att gräset är grönt och jag skulle förmodligen bli lika provocerad ändå.

Åhh. Irritation.

Känner mig så där barnsligt vuxen.
Har lagt över 400:- på ICA den här veckan. Måste väl trots allt räknas som vuxenpoäng. Eller?
Normalt brukar jag lägga max en hundring på typ fika, glass, läsk, eller en lunch.

Saknar min älskling..

Överväger för övrigt starkt att kandidera till ungdomsfullmäktige. Hur spännande låter inte det på en skala liksom? :)