jenipen

 

 

Vetskapen om att jag inte förtjänar det, tillsammans med den enorma saknaden som regelbundet kommer, ihop med det ekonomiska ångesten och känslan av ensamhet blir stundvis mycket att bära.

 

Jag tappade ikväll delar av middagen på golvet i mitt kök. Det kanske inte är så mycket för världen. Men har aldrig tidigare hänt att jag tappat fokus på det viset. Särskilt inte i köket. Köket och ishallen är mina terapi-platser där jag försvinner in i det jag sysslar med.

 

Och mitt i all känslomässigt skit så känner jag mig väldigt ensam om att uppleva det jag gör nu.

Jag är nyblivna 22 årl, har haft ett fast förhållande sen jag var 18 år gammal. Lämnade flickrummet vid 19, flyttade till första lägenheten vid 20 och har sedan dess bott och levt med någon jag verkligen tycker om.

När man flyttar hemifrån och försörjer sig själv så växer man upp ganska fort.

Lär sig att uppskatta saker på ett nytt sätt.  Vet att allt omkring en är det du eller någon annan som slitit för.

Men det är inte det som gör gapet mellan mig och de flesta jämnåriga känslomässigt stort.

Utan det faktum att de flesta precis hittat någon att dela sitt liv med, är mitt uppe i sitt förhållande, är singlar sedan många år tillbaka eller är mitt uppe i lyckoruset över att vänta/precis ha fått tillrökning.

De flesta har ännu inte lämnat föräldrahemmet eller gjort det under de senaste halvåret.

De är få som flyttat hemifrån själva, de flesta som gjort det har gjort det med en partner.

 

Och där någonstans hamnar deras möjlighet till att förstå min situation i ingenmansland.

 

Vet inte varför det känns så viktigt att någon ska förstå hur jag känner, det är inte som att det hjälper mig ur den situaion jag befinner mig. Men det är så oerhört jobbigt att känna att folk inte kan föreställa sig och dömer mig utifrån det dem själva tror.

 

Ähj, ush. Uppryckning.
Det som inte dödar, härdar. Punkt.

 

Arbetade idag låååångt ut på Ekerö. Jätte fint, nära vatten, mycket öppna marker, lungt med trafik, hästar som passerade skolgården några gånger per rast och en buss som bara gick enstaka tillfälle i timmen.

En ganska stor kontrast till att bo 600 m från en av Västerorts störtsta trafikplatser.

Visserligen har jag också nära till vatten, en park i mitt område osv. Men den här tystnaden som jag möttes av när jag steg av bussen, var det länge sedan jag upplevde.

En tystnad som jag både kan finna rogivande och skrämmande.

 

Där min lägenhet är placerad är så himla perfekt för mig. Jag kan GÅ till allt, systembolaget, frisör, ica, coop, postombud, filmbutik, systembolag, apotek, gym, krog, restauranger, närpolis, blomsterbutik, hotell, you name it. Kan gå till allt utom skidbackar och pendeltåg.

Trots detta så är det grönska utanför mitt fönster. (inte vintertid då kanske, haha) 
Bor granne med en park och mindre skogsbit.

Precis lagom. Vill inte bo innanför tullarna och inte heller ut på landet.

Har aldrig känt mig som bekväm som jag gör i Bromma.

Det faktum att bromma klassas som Sveriges rikaste stadsdel (strax ovan Östermalm) bidrar till att jag i mitt vardagsliv omges av högutbildade till medelklass. Det finns inte så många utanför samhället här. Med undantag för tiggare och alkolisterna som hänger på bänkarna.

Det gör också i sig att det ofta är lungt vid tunnelbanan på kvällar/helger, att folk vet hur man beter sig.

Något jag ibland kunde känna vara bristfälligt i den förort jag växte upp.

 

 

Men nu har jag kommit till en punkt då jag helt plötsligt ifrågasätter placeringen något.

Jag har ett flexibelt arbete, kan arbeta vartsom i stockholm. Jag spelar ishockey i Tumba, en bra bit att åka. Jag har min närmsta vän i Farsta strand och övriga nära vänner på Södra sidan stockholm. Likaså min familj.

De personer jag känner i Bromma träffar jag sällan eller känner ytligt. Det enda jag är "låst" vid är ett medlemskap på Itrim som löper ut bindningtid i april.

 

Så vad jag gör jag här?

Älskar Bromma. Men vill jag verkligen bo helt själv på denna sida stan? #knas

 

För mig egentligen också, men var tvungen att avböja en arbetsdag pga en jävla förkylning jag drog på mig förra veckan.

Har haft det stressigt, ätit lite hipp som happ, missat vissa mål, jobbat mer än vanligt och sovit mindre än vanligt. Inte hunnit träna och PANG min kropp reagerar direkt och jag blir sjuk.

 

Sjukt det där. Jobbar jag HYPER stressdagarna på Max (löningshelg) och 9h pass 2 dagar i rad brukar jag också bli sjuk. Som att kroppen säger att jag nått sin maxnivå och då minsta lilla bacill kommer finns inget försvar redo.

 

JAJA.

Förutom att jag är sjuk.

 

Något enstaka par skor, tvn, ljudsystemet, ett par glas, en flyttkartong i källaren och några jackor senare sitter jag här nu själv i soffan. Min egna tv fick jag hjälp med att få upp och den ser oförskämt liten ut och har löjligt dålig ljud nu när man levt med 55'' 3D tv i över ett år och haft ljudsystem i nästan ett. Kommer nog ta ett tag att vänja sig.. Precis som med mycket annat.

 

Nu är jag i alla fall helt själv på riktig. Bara jag. Bara mina saker. Bara tid för mig själv.

Lite extra jobbigt att vara sjuk då bara.

 

Lämnade varandra i värme i alla fall. För första gången på länge.

Kurade upp mig med surdegsbröd och såg Farmen, Paradise Hotel och övrig kvalitéts tv som erbjuds vardagskvällar.

Vet inte hur många av er som följer Paradise hotel.

Men om ni sågs kvällen avsnitt där Emelie flippar och slår till två killar i huset, så hoppas jag att ni också inser att det är en konflikt dem emellan. Inte något som hela svenska folket behöver kommentera såhär ett halvår i efterhand.

Gick in på hennes blogg och fann dessa kommentarer.

Blev helt chockad över hur många självutnämda nätmobbar det finns där ute, i alla åldrar, yrken och kön.

Oavsett att Emelie 23 år helt klart betett sig på en fullständig idiot, så tar ni idioti ett steg längre. Pinsamt.

 

 

 

Firar med lite risifrutti, täcke i soffan och kvalitetstid med min dator.

 

En sjukt oskön match där jag och flera till i laget fick fula tacklingar i ryggen, när vi inte ens hade pucken.

Tappade andan, fick skit ont i ryggen och sitter nu här med smärta. Helvete. vad. Ovärt.

 

 

När ni ser så sura ut (trots att ni vann stort idag) i Almtuna, inte säger något och knappt tar i handen, har jag lust be er byta sport. Uppenbart är ju att ni inte tycker det är roligt med ishockey, om ni ser ut som att er familj har dött och ni förlorat allt ni äger, efter en seger.

 

Aja, nog om det.

 

Lägger in bild på mitt 3e försök att göra egna gel naglar.

Denna gång rundade och kortare för att lättare kunna spela hockey.

Det här med separation.

Det handlar egentligen bara om att rensa och leva med att du måste skiljas både från någon du tycker väldigt mycket om, men även alla dennes tillhörigheter och allt vad ett gemensamt liv heter.

 

Har gått igenom otaliga papper, saker vi är skrivna på, alla lådor, skåp, skrymslen här hemma där det kan gömma sig något som påminner mig om att jag en gång levt ett samboliv.

 

Men trots det står en säng och soffa, två stora pjäser, framme och ger mig en slap in the face varje morgon/kväll. Påminner mig om vad jag förlorat.

 

Folk säger att det är dags att fokusera på sig själv, vilket är det givna i denna situation.

Men på något vis tappar så mycket saker mening för mig just nu. Varför ska jag laga mat? Jag är knappt hungrig och det tar ändå bara tid jag kan lägga på annat.

Varför ska jag köpa saker till mig själv? Det enda jag egentligen vill ha kan inte köpas.

Slutade tidigt på jobbet i går. En kollega sa "det är väl skönt att komma hem tidigt en fredag?".

Jag sa givetvis ja. Men skulle lika gärna kunnat jobba några timmar till. Hade inget planerat och då inget att längta hem till. Att komma hem till ett hem där det råder kaos, ett kaos jag själv måste ta hand om för att den som tidigare delat bördan med mig inte är här. 

Åkte och handlade mat. Behövde fördriva tiden. Insåg när jag kom hem och fick stycka upp den inköpta osten i 7 nya ostar, dela upp köttfärsen i 6 nya påsar och att jag fortfarande har mat i frysen kvar, att jag ännu inte lärt mig att handla för ett singelhushåll.

 

Idag är en ny dag. Ska ut och springa, städa undan här hemma och sen komma i tid i säng.

Mamma och pappa kommer hem från Marocko idag. Ska bli skönt. Kan jag åka hem till dem lite och det inte bara är en tom villa som känns alldeles för stor för bara min närvaro.

 

 

Riktigt depp inlägg, men jag måste få utlopp för allting någonstans. Kanske att någon i det här kan känna "jag är inte ensam" eller bara komma med några förslag på hur jag lättare bestiger detta berg.

Tiden läker alla sår. Men tiden har inte haft sin gång ännu.

Jag handlade dyra saker i butik, tills jag upptäckte näthandeln.

Sen handlade jag samma saker fast mindre dyra på nätet istället, med billig leverans.

Efter det hittade jag EBAY och nu handlar jag samma saker, MYCKET billigare, med lång leveranstid men GRATIS oftast.

 

- 12 burkar glitter.

- 2 burkar nagel folie.

- 20 burkar 3D nailart.

- Metal glitter 360 pcs.

- 30 rullar nagel tejp.

 

För 68:-

 

SÅ jävla VÄRT och så NÖJD.

 

 

Åt grym middag i kväll. Shirataki aka dietnoodles och lite padthai stuk på det. Masterchef.

För lite sömn, en lång dag, med alldels för många utetimmar i det iskalla vädret resulterade i röda kinder (såhär 4,5 efter att jag kommit hem) och en påträngande trötthet.

Kanske dags att roa mig lite? EH.
Är det någon som spelat på http://www.euro-jackpot.org/se/  föresten?

Eller var brukar ni spela? Finns någon sköning med koll på detta där ute?

Lite väl tycker jag, eller? Har ni föresten sett serien på TLC om lottomiljonärerna? Sjuk intressant att se vad människorna väljer att göra med pengarna. Har spelat på lotto 3 ggr i mitt liv. 2 av dem med alla nummer som har en betydelse i mitt liv. Vann 80-90 spänn åt pappa i julas och typ 40 spänn åt mig själv i höstas. Haha. #storspelaren