jenipen

Vad är grejen med att alla försöker skapa någon typ av medlidande när jag säger att jag inte har någon pojkvän?
Varför är det inte okej att vilja vara singel?

Nu är jag trött på snön. Kan någon ge mig lite solsken och värme tack?

Sitter i skolan och gör ungefär ingenting.
Känns som helt värdelös dag då delar av klassen inte ens hunnit till skolan innan lunch.
Några kan inte ens komma då kollektivtrafiken strular så jävligt. Bra där, SL.

Min buss kom inte, så blev tvungen att gå till stationen. Det var så mycket människor som gick åt samma håll att man skulle kunna tro att vi vallfärdade mot Mecka. Men icke. Haha.
Och inte fan var trottoarerna plogade heller. Gaah.

En annan sak jag noterade.
Den enda "gångväg" jag passerade under min promenad som faktiskt var plogad/skottat var vägen mellan tåg/buss-stationen och kommunhuset. Och de som bestämmer över skottningen är... just precis. Politikerna i kommunhuset.

Dunja sa något fint till mig för några dagar sen.
"Du passar i allt jag vill passa i.. Du har alltid så fina kläder."


En kommentar jag memorerar till den stunden då jag verkligen behöver den.

Då är det mindre än en kvart kvar.
En kvart kvar tills jag blir myndig... Lite blandade känslor faktiskt.

Många av mina äldre kompisar som är 19, 20 tycker att jag gör en stor grej av något som egentligen är rätt litet.
De menar att det inte är någon skillnad på att vara 17 och 18 mer än allt man får och inte får längre i och med den åldern.- Förmodligen har dem rätt, eftersom att de redan upplevt det.

Men jag känner mig stressad som fan, press. Det känns som att jag måste hitta arbete, ta körkort, flytta hemifrån och tjäna egna pengar nu på en gång. Det känns nästan som att jag måste pressa ut en unge inom 3 år och ta en stadig ekonomi, ett fint hem, en snygg, välutbildad man som jag är lycklig med och vi ska åka utomlands en gång om året och ha en sommarstuga i skärgården.... Eller?

Jag känner mig såå inte redo för det.
-Jag vill kunna sova länge och skylla på att jag är tonåring.
-Jag vill slippa ta allt ansvar för tex mina försäkringar etc.
-Jag vill kunna be pappa om skjuts hem från bion.
-Jag vill kunna gråta hos mamma när jag har gjort illa mig på ishockeyplan.
-Jag vill kunna slå till min bror och vara omogen och klänga på hans axlar i hopp om att jag kanske ser ut att vara längre än honom.
-Jag vill kunna ha en obäddad säng.


Egentligen finns det ingenting som hindrar mig från detta. Men än mitt mentala tänk som försöker övertyga mig om att det inte är möjligt nu när "jag är så stor".


Liten och obekymrad över vad livet har att erbjuda.

Jag har världeens ångest för hur jag ska göra med min fredag nu.
Hade lovat att träffa två "grupper" människor, en till början och sedan avsluta kvällen och natten hos den andre.
Men nu kom de ju in ett till förslag av en person jag inte träffat på länge, så nu vet jag inte hur jag ska göra längre.

I-lands problem big time, och hur jag än gör så blir jag tvungen att välja bort någon/några och då känns det som att jag har svikit dem.

Ahmen hur cool på en skala är inte hon liksom?

Läs hela artikeln här.

Jag har tänkt på en sak.
Vi tjejer är så bra på att undervädera oss själva. "Nej vi kan minsann inte det där" och vid frågan om vi är bra på något så säger vi aldrig "klart som fan, jag är bäst" utan mumlar snarare något om "jag vet inte... eller helt okej".

Och när någon tjej faktiskt uttrycker att man är nöjd med sig själv är vi ännu bättre på att smutskasta den tjejen och trycka ned henne. Hur många blir liksom inte provocerade av kissie och alla hennes "jag är så snygg, bäst, sexig, vacker, gullig"? Istället för att tänka att hm... hennes hår är grått och inte särskilt snyggt, hennes kropp är undernärd och flickan saknar helt och håller stil och tänka att då kan ju hon få tro att hon är snygg så bara MÅSTE vi kasta in en kommentar om att hon är det äckligaste vi sett.

Varför?
- Inte för att vi egentligen är särskilt avundsjuka på hennes utseende. vem som helst kan blondera håret, sola solarium och pumpa läpparna.
Det vi stör oss på är hennes enorma självförtroende som vi själva saknar.


Det är på tiden att vi börjar tro mer på oss själva.
Vi är fantastiska och kan åsta komma underverk.

Läs meningen högt för dig själv, och TRO på det du säger:
Jag är bäst och jag vet det.


update: Elin, Kissie kallar sig själv för det. HAHA!

Jag blir ju 18 nästa vecka och min bror frågade mig vad jag önskar mig..
Helt ärligt så var jag tvungen att tänka efter riktigt ordentligt, och just då kunde jag bara komma på en enda sak som jag direkt har saknat vid några tillfällen. - En locktång.

Sen tänkte jag lite till och insåg att jag helt klart behöver nya Uggs. Kan tänka mig en annan färg den här gången.
Och sen skulle jag gärna ha ett macro objektiv..

Men samtidigt känner jag såhär, får man verkligen önska sig något man "räknas som vuxen"?
Är det inte nu jag bara ska få pengar in på kontot eller i ett fint kuvert? Och tacka och ta emot och bli hysteriskt lycklig över en bukett tulpaner. Det är väl nu jag ska börja hålla bättre koll på börsen, läsa Dagens Industri och försöka lära mig ett främmande språk så jag har något att fylla mitt cv med?

Men ändå så kommer jag bli sådär barnsligt glad över ett paket som är inslaget i fint papper och har många rosetter.

---

För faktum med att jag inte känner mig vuxen. Jag tycker inte att man automatiskt blir en vuxen människa för att man fyllt 18, verkligen inte. Jag är blir ju trots allt bara en dag äldre än 17.
-Jag har gått och längtat i ett helt år efter att bli 18, blev skit förbannad för att min mamma avbokade ett tandläkarbesök jag själv bokat in, då hon kan göra så eftersom att jag inte var 18 och inte kände till besöket.

-Jag kände mig aningen utanför när jag i somras var med en äldre kompis på NRJ in the park på grönan och när det hela var slut skulle dem åka i väg till krogen och festa vidare.
Själv satt jag helt ensam med en studentros jag fick av en annan kompis på tåget hem.

-Jag kände mig så oerhört liten när mina lagkompisar planerade något men inte sade något, eftersom att dem skulle ut och jag ändå inte var 18.

-Jag har också känt mig så oerhört omogen varje gång någon inlett ett samtal för att avbryta sig och fråga hur gammal jag var och jag blivit tvungen att svara 17 och dem efter det avslutat samtalet hastigt.

-Även när jag sökte jobb och blev tvungen att ställa in ett möte då jag var sjuk och fråga om det fanns tid för ett nytt, och fick svaret att "om du bara är 17 så är du nog ändå för ung".

---

Jag ser den nya siffran i mitt ålder som en milstolpe samtidigt som jag inte vill förändra särskilt mycket i mitt liv även om jag faktiskt får det nu. Jag mår bra, jag har de mesta jag kan tänka mig, jag har fantastiska människor omkring mig, jag känner mig omtyckt och jag känner att jag når framgång och utvecklas som människa i en lagom takt.

Jag vill inte påskynda min utveckling nu bara för att jag "måste" och alla förväntar sig det.
Jag vill kunna kasta snöboll, köpa lördagsgodis, ha rosetter i håret och inte behöva vara sådär överdrivet anständig hela tiden.

De enda direkta förändringarna jag tänker gör är att gå ut på krogen, festa och dansa natten lång och lära känna nya människor. Samt pierca mig då det är något mina föräldrar inte tyckt jag ska göra.
Men jag känner att eftersom att jag bara lever en gång, och jag alltid kan ta ut den, och det dessutom är något jag faktiskt vill ha, så varför inte liksom?

Sen tänker jag söka jobb, för att förhoppningvis är chansen större att jag får ett nu när jag är 18..

Det mest fantastiska med oss människor är hur vi fungerar, tänker och agerar.
Hur vårat samvete, erfarenheter och instikter styr vårat liv och våra val.
Många gånger gör människor saker som sårar andra. Får andra människor att må så dåligt att dem väljer självmord som ända utväg. Får andra människor att få komplex över sitt yttre och men för livet.
Får andra människor att ligga och ha ångest när dem ska sova och gråta sig till sömns.

Vad är det för en hemsk värld vi lever i egentligen ?

Jag har skapat mig en sköld. En mental sköld där få saker kan tränga igenom idag. Det är mitt eget sätt att skydda mig själv, från att bli sårad och bryta ihop. Egentligen vet jag inte om jag tycker att det är en styrka eller svaghet hos mig själv. Och jag vet att jag inte är ensam om att ha ett hårt "skal".

Det gör att jag har svårt att ta åt mig, både av bra och dåliga grejer.
Det gör att jag har svårt för att verkligen lita på någon.
Det gör även att jag mer eller mindre har en övertygelse om att kärlek är en illusion och folk omkring mig är falska eller har baktankar med allting dem gör, tills dem bevisat motsatsen.

Jag erkänner att jag har väldigt svårt för att ta emot saker, då jag är övertygad om att personen som ger mig vad det nu kan vara vill ha något i gengäld. Det finns inte i min värld att någon skulle göra något "bara för att vara snäll". Så fungerar inte mänskligheten ur mina aspekter.

Vi människor är ett gäng egotrippade idioter som ägnar hela vårat liv åt att grubbla över hur vi själva ska få det bättre.
Vi gråter för att någon vi älskat har lämnat oss, när hela världen innehåller miljarder andra människor att älska och bli älskad av.
Vi smörar in hos "rätt" personer då vi tror att detta gynnar oss i slutändan.
Vi vet alla att vi har bara ett liv nu och det kommer du aldrig att få igen. Ändå skriker vi av ilska när något inte gick som vi ville, vi gråter krokodiltårar över något vi inte kan påverka och har ångest över saker vi inte vill göra.

Varför?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Jag försöker hela tiden se kontraster. Det gör att jag väldigt, väldigt sällan är deprimerad. Kan inte ens minnas senast faktiskt. Är jag besviken på provet försöker jag tänka på alla gånger det gått bra, och på dem som aldrig får chansen att ens läsa just det ämnet. Är jag sur för att vi förlorade matchen försöker jag se det som att det var det andra laget som var bra, och inte vi som var dåliga. Och om inte det funkar försöker jag tänka på alla gånger vi vunnit i stället.

Jag liksom ursäktar mina misstag för mig själv, samtidigt som jag påminner mig själv om att det finns andra versioner av verkligheten. Jag vet inte om jag gör rätt. Jag är 17, snart 18 år gammal. Om några veckor när jag blivit 18 räknas jag som myndig, vuxen. Men när fan är man vuxen?

Även "vuxna" människor gör ju misstag, gråter, skriker och har inte trots en livslängd dubbelt så lång som min lyckats hitta det "ultimata" levnadssättet allihopa hela tiden efterstävar.

Och vad är det egentligen vi vill uppnå?

En bild från 2006-2007 stuket.
Jag till vänster. Kan faktiskt sakna lite att håret lockar sig sådär prinsessigt.
Idag är det så oerhört blekt att det bara är topparna som blir lite curly.
Men det var på den tiden jag var blond, och inte platina blond. Haha.

Fotot är taget när vi väntade på gotlandsbåten med mitt dåvarande lag.

Benny Andersson- Tröstevisa

En låt som helt ärligt får mig att gråta. Jag var 10 år när jag tvingades gå ut ur kyrkan til den här låten efter att ha tagit ett sista farväl till min älskade farmor. Men är man redo för en sådan sak när man är så ung?
Är man någonsin redo för ett sista farväl till någon man verkligen bryr sig om och älskar?

Kvällen sista tanke går till Emelin och Daniella Ecer som i morgon ska tvingas ta ett sista farväl till sin mamma.
Jag lider med er, något fruktansvärt.

Idag kan jag se tillbaks och minnas allt fantastiskt jag varit med om med alla dem jag älskat och tvingats ta ett plötsligt eller väntat farväl till. Hur mycket det givit mig och på vilket sätt det stärkt mig och gjort mig till den jag är idag.
Jag hoppas att ni en dag kan se detsamma, även om världen just nu är en mörk plats att leva på.

Vila i frid alla jag älskat som lämnat oss, alla ni älskat som lämnat oss och alla vi kommer älska som kommer att lämna oss.

Ni vet den där känslan när man står och velar i en affär. Det man just bestämt sig för att man ska köpa, kan man inte bestämma sig vilken färg man vill ha i. Den är snygg i flera färger och du känner på dig att du kommer göra fel val.
Alltså frågar du kompisen, expediten, någon i närheten och står och jämför i närmsta spegeln i år och dar.
Känner du igen dig?

Eller så står du där vid snabbköpet, restaurangen, eller liknande och är verkligen sugen på mer än en rätt.
Du har jätte svårt för vilket du är mest sugen på så du försöker få någon annan att välja den ena rätten så att du kan ta den andra och "smaka" av den andra personen.

Det här är ett typiskt "i-lands problem" i min vardag.
Oftast "löser" jag problemet genom att helt enkelt se till att få båda delarna.

Jag köper byxorna, solglasögonen, linnet i två färger.
Jag beställer flera maträtter, eller komponerar en egen maträtt som innehåller allt jag vill ha.

Det är inte en lögn att jag är extremt kräsen i just beställd mat. Jag byter ofta ut såser, ingredienser, lägger till annat jag vill ha med osv. Men på så vis så får man det ju ALLTID SOM MAN VILL HA DET.

Hur gör ni andra egentligen?



Två par, samma modell, två olika fäger. ÄLSKA att fotona nästan är identiska.

Blev så deprimerad när jag kollade på gamla foton från i somras.
Jag är skit brun och har LÅNGT hår. Kolla mitt hår på fotot till vänster liksom!

Nu går det inte ens över tuttarna. Blää.

Ska som nämt tidigare börja sola regelbundet igen, dels för att det förhindrar finnar, dels för att det är sjuukt snyggt att var brun, dels för att det är fräsht, men även för att det får mig att må bra. Förmodligen mår jag bra av känna mig snygg och fräsh. Haha.

En annan sak jag tänkte på idag när jag gick omkring i Södertälje..
Jag har diskuterat med många att man tar ju aldrig kontakt med någon spontant på stan, bussen, tåget, affären om inte denna person har ett yttre som tilltalar/attraherar en.
Jag tycker att man är jävligt ytlig som gör på det viset.

Sen funderade jag på hur man skulle göra annars istället.
Man vill ju egentligen ha kontakt med personer som är intressanta, intelligenta, sofistikerade eller bara allmänt trevliga.
Men om man nu ser en person som SER intelligent ut, då är man ju minst lika ytlig om man tar kontakt med den, som man är om man tar kontakt med någon som man tycker ser bra ut.

I båda fallen går man ju på utseendet och dömer personen efter detta.



Klurigt det där alltså.

Idag när jag var i Södertälje gick jag runt lite i affärer efter att jag solat.
På "att-finna-och-investera-i" listan ligger fortfarande några saker: Ett par geekglasögon, en spets klänning/tights, naturnära baskläder och en romantisk vardagklänning. I och med att ha en strategi och plan vad jag ska köpa har jag hittils lyckats undvika spontana skit köp. Bra jobbat till mig själv!

---

Transexuell person jag mötte idag

I den affär jag spenderade längst tid i, och som även var den affär jag köpte linnet i. (som jag försökte fota med systemkameran men då blev linnet genomskinligt av den starka blixten. Haha!)
Hursom, när jag stod där och letade i en "Sale" låda med en annan person tittade jag under ett ögonblick upp och såg denne i ögonen. Jag kunde under en hundradels sekund konstatera att personen som fötts som man, hade både läppstift, blomm-örhängen, maskara och en rosa stickad mössa till en outfit jag inte direkt memorerade.
Jag vet inte hur en transsexuell person vill bli definerad men jag antar att om man klär sig som en kvinna vill man bli definerad som en kvinna? Ett annat förslag som kom upp på min Facebookgrupp av transsexuell person var att man i likhet med flera andra länder borde ha ett "tredje" kön i Sverige.

Hursom, det var helt ärligt första gången jag såg en transsexuell person offentligt i vardagslivet.
Har givetvis sett flera under pridefestivalen och andra liknande tillställningar i vår vackra huvudstad men inte bara sådär inne på en klädbutik. Andledningen till detta inlägg tillägnad denna man/kvinna är flera.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
-Dels vill jag hylla denna person som öppet vågar visa sin identitet utan av att tryckas ned av alla normer och ideal.

-Sen vill jag ge en elouge till butiksbiträdet som hjälpte honom att leta klänningar utan av att visa alltför mycket att det här egentligen var en rätt roande situation.

-Och slutligen vill jag ge en knäpp på näsan till de killarna i min egen ålder som minst sagt stirrade sönder honom/henne, fnissade lite, pekade och viskade.

Varför gör man så stor grej av saker som inte är enligt normen? Vad är det för föräldrar/lärare/andra vuxna som inte lär dagens barn/ungdomar att hetro-normen inte är den enda vägen här i livet?



bildkälla.

Jag vet att det just nu är väldigt många som går in i "nya förhållanden" eller påbörjar ett nytt kapitel i sitt kärleksliv.

Men en vän till mig hade nyligen sitt avslutande kapitel. Därför tänker jag ägna henne detta inlägg och lägger ut det här i hopp om att någon annan som läser det också har nytta av det.

När något skiter sig rejält med den man älskar mest i hela världen så går det inte med ord att beskriva hur dåligt man mår. Sen har alla olika typ av avslut på sin kärlekssaga, men alla vi som fick ett för oss ganska ofrivilligt avslut ser nog det hela ganska likt. Man vet inte vart man ska ta vägen, man vet inte vart alla tårar kommer ifrån och ännu mindre har man ordentlig ork till allt annat i vardagen. Jag talar inte för alla, men utifrån egna erfarenheter.
När det sket sig med mitt ex efter nästan 1,5 års förhållande var det inte långt ifrån att jag själv skrev in mig på psyk.

Jag grät non stop i nästan 2 dagar, sedan grät jag varje kväll i 2 veckor och klarade inte ens av att sova i min egen säng då hela den och rummet påminde om honom. En natt blev det så fruktansvärt mycket att jag höll på att gå sönder totalt inuti för att beskriva det någorlunda, jag drog hemifrån mitt i natten, utan en aning om vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara bort. Bort från alla minnen, från allt som fick mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag visste inte varför jag gjorde som jag gjorde, och jag vet än idag inte riktigt varför. Men det var befriande.
Jag kände mig trygg, som att jag hade koll på läget och kunde andas ut. Måste vara oerhört svårt att föreställa sig om man aldrig varit där själv.

Jag lyssnade på låtar om tragiska kärlekshistorier och bölade ännu mer. En fantastisk låt att grina sönder till denna.
Johnny Logan - Hold me now.


Jag sov även hos en kompis och det underlättade också och fick mig att sova ut första gången på väldigt länge. Så det är ett varmt tips till alla.

När jag hade gråtit flera veckor och någon månad hade gått ringde jag honom igen, och ytterligare ett sammanbrott i mitt liv uppenbarade sig. Han sa upprepade gånger att han absolut inte ville ha någon mer kontakt med mig. Men hur fan ska man kunna förstå att någon som inte för allt för lång tid sedan såg dig i ögonen och sa att den älskade dig, nu helt plötsligt aldrig vill höra din röst igen?

Sedan kom en period av mitt liv som idag är det jag står på.
Mina föräldrar gav mig mer pengar än studiebidraget och jag hade plötsligt råd att köpa allting jag verkligen gått och tänkt att jag skulle vilja ha, och lite därtill.
Jag började träna på gym, gå på spinning, poweryoga och såg till att röra på mig nästan varje dag hela sommaren.
(vårat förhållande tog slut i maj förra året)
Jag solade, jag shoppade, men framförallt gjorde jag något jag aldrig direkt gjort förut. JAG GJORDE ALLTING SJÄLV.
Det tvingade mig att lära känna mig själv, att behöva trängas med mina egna tankar och det gjorde även att jag verkligen insåg att jag behöver ingen annan än mig själv för att klara av allt här i livet. Jag läste en massa böcker om självuppskattning och hela sommaren var en fet jävla egoboost där jag spenderade varenda krona och minut av mitt liv till att må bra. Och nog mådde jag bra. Jag grät inte en droppe på nästan 4 månader, tårarna hade tagit slut och istället hade mitt liv fyllts av välmående.

Jag tog upp gamla kontakter jag tappat sedan jag blev tillsammans med mitt ex, underbara personer jag tyvärr inte vårdat så som jag borde. Jag insåg vad jag hade gått miste om och lovade mig själv att aldrig mer göra mig av med en kompis för en killes skull. Jag ägnade honom knappt en tanke under hela sommaren och efter sommarjobb under en festival där unga killar överöste mig med komplimanger kunde jag inte annat än konstatera att jag hade tagit mig upp ur den där skiten. Jag hade omedvetet klättrat upp ur en grop där jag tidigare inte ens kunde se ljuset. Jag klarade det, mot mina egna förväntningar och idag är jag starkare mentalt än vad jag någonsin varit förut.

Jag är nu utan tvekan övertygad om att allt jag kommer ta mig an i livet kommer jag ta mig igenom, förr eller senare. Och lika övertygad är jag att alla andra som en dag hamnar i sitsen jag befann mig i kan ta sig därifrån med.
Det finns en mening jag försökt slå in i mitt huvud i över ett halv år nu, varje gång det har kännts jobbigt har jag tänkt den högt i mitt huvud. Läst upp den för mig själv. "Du är en stark, självständig ung kvinna som inte behöver någon annan för att vara lycklig".
Idag har jag nästan lyckats, jag tror nästan på meningen själv. Jag tror att alla behöver en mening, ett citat, en låt eller något att efterstäva för att hålla sig stark även i dem jobbigaste lägena. Något som påminner dig själv om hur fantastisk du är.

Min självkänsla och självbild i maj förra året hade slagit i botten rejält. Men om det krävdes för att jag skulle komma dit jag är idag, så är det bara att tacka och bocka för att det blev som det blev. För med allt ont, kommer även något gott. Och tänk såhär; Var HAN/HON verkligen värd dig? - Troligtvis inte.


bildkälla.

"De sydkoreanska myndigheterna har inga synpunkter på lägret, som anordnas för 11e året i rad".
Sydkorea lever i sin egna lilla bubbla om man frågar mig..